Nu är vi båda två ensamma

Idag efter jobbet mötte jag en kvinna som jag inte pratat med på ett bra tag.
Vi brukar bara heja och småprata i förbifarten någon gång .
Så jag sa Hej och hon likaså så jag fortsätter.
Sedan vänder hon sig plötsligt om och säger:
- Nu är vi båda två ensamma.
-Vaddå? säger jag och stannar.
- Min man dog förra veckan säger hon med gråt i rösten och tårar i ögonen. Du vet ju hur det känns.
Jag kramade om henne.
- Ja jag vet sa jag..men vad har hänt?
Hon berättade kort.
- Ja, du vet sa hon, men jag orkar inte prata mer nu. Vi får pratas vid senare.

Ja, vi får pratas vid senare, och ja, jag vet hur det känns även om var och en har sin egen sorg.

Nu så kastades jag tillbaka 7 år i tiden.
Jag minns våndan av att sova, sova och sova och ändå vara trött.
Att gråta och gråta men aldrig bli slut på tårar.
Att tänka tillbaka och minnas det fina och ångra en del.
Att ändå ibland skratta och känna glädje i allt.
Att bli så svag så..man till slut tror sig inte överleva smärtan men..man gör det..dag för dag.

Till slut så står man..jag..där och faktiskt lever igen till slut.
Trots allt.
Inte starkare men med ett jag som vet hur jag har orkat.
Jag önskar jag vore utan denna "erfarenhet" men det är jag inte.
Detta är vad jag varit med om. Jag kan inte förändra det förflutna, bara göra framtiden så god som ajg kan.

Låt sorgen ta tid.

Som sagt var:
Sorg 
handlar om brustna hjärtan.
Inte om trasiga hjärnor. 

Och

Humorns 
dolda källa är inte glädje, 
utan sorg 

Trots allt



Take care

Länge sedan och 7 år har gått

Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska avsluta mitt blogginlägg.
Jag får helt enkelt bara skriva rakt ut från hjärtat och om det blir lite huller om buller så orkar jag inte rätta till det.
Är ju ett tag sedan jag bloggade senast och då handlade det om sorg, vilket detta inlägg delvis kommer att handla om.

Idag är det en årsdag.
Det är 7 år sedan mitt indianhjärta, Mannen i mitt liv drog sitt sista andetag.
Och idag är en dag som känns i hjärtat samtidigt som att livet gått vidare och sorgen är inte så kvävande som för 7 år sedan eller 6 år..eller 5 år..
För efter 3 år började jag sakta att återhämta mig.
3 år efter att jag sett min B, som var mitt A, dra sitt sista andetag så..var sorgen inte lika svår.

Efter 3 år så kunde jag sakta känna att livet ändå var Ok...inte perfekt..inte helt bra men Ok..
Jag grät varje dag i minst 3 år.
Sedan vände det.
Och numer gråter jag bara när något särskilt händer som triggar mina minnen eller känslor.
Inte alls varje dag-

Jag har dejtat och det var en bra erfarenhet att ha med mig.
Nu vet jag att jag faktiskt kan dejta och jag vet vad jag vill. Jag släpper inte heller någon nära inpå mig, vilket kan vara en nackdel, men jag är rädd om mig själv.
Jag saknar någon vid min sida ibland samtidigt som jag faktiskt tycker det är skönt att vara bara med mig själv. Jag letar inte..orkar inte med sådant..jag bara är..det som händer det händer..
Dock är det jobbigt med allt det praktiska...jag ogillar att handdiska och är inte längre någon expert i köket mer än några paradrätt.

Även om jag inte gråter varje dag längre så pratar jag med mitt indianhjärta.
Jag rådfrågar honom men får inga svar.
Jag ber varje dag att han och min pappa ska vaka över mig och mina kära samt andra personer som står mig nära.
..hittills har det gått bra..#pepparpeppar

Vad döden/cancern tog ifrån mig var min bäste vän, min kärlek, den som förlät mig när jag gjort fel, som såg mig som den Annelie jag är. Han som lyssnade på mig och coachade mig när det behövdes. Mitt indianhjärta som bad mig vara rädd om mig och som var den klokaste och mest allmänbildade människa jag någonsin känt.

När han var död så sa en sköterska:
- Den värme och kärlek ni kände för varandra syntes verkligen.

Ikväll är en tillbakablickens kväll.
Jag behövde skriva av mig.

Ta hand om er.

I den stora sorgens famn

Värsta dagen på flera år.

Idag har varit en sådan dag jag verkligen vill glömma eller iallafall slippa vara med om på länge.
Jag är helt slut mentalt.
Kanske fysiskt också p.g.a det som hänt som har skapat oro i min kropp.

Dagen började med att jag hade ställt larmet fel och vaknade 1 timme senare än tänkt.
Ok, jag kan skynda på mig och ta en senare buss etc men..sedan var det annat privat jobbigt som jag blev varse om.
Jag blev väldigt stressad, ledsen och fundersam.
Tåget är försenat.
Skyndar mig som rackarns till arbetet (på annan ort)
Ingen nyckel.
Väntar ihop med en elev.

Puh
Samlar mig och kör en bra lektion.
Ser saker som gör mig frustrerad ang arbetet.
Lunch
Köper en sallad utan att vara hungrig.
Får samtal om att min älskade fd svärfar har dött.
Blir ledsen men samlar mig.
Slänger halva min sallad.
Orkar inte äta.

Undervisar med tårarna som väntas på att släppas fram men jag klarar det, lektionen blir halvbra.
Kollega tror att jag ensam ska ta alla elever vilket jag motsätter mig.
Vi går förbi kyrkan med eleverna.
Jag tänder två ljus för A och B.
Vill bara gråta men kan inte, vill inte.

Avslutar arbetsdagen och åker hem.
Nu kommer tårarna på riktigt.
Jag orkar inte.
Gråter och gråter och gråter, smsar, pratar i telefon och gråter igen.

Ibland är det bara för mycket.
Jag som oftast är så positiv, vaknar glad.
Idag bev annorlunda.

Snart ska jag lägga mig och läsa.

Nothing else matters

6 år sedan idag

Idag är det 6 år sedan jag miste dig A..eller B som du kallade dig.
Mitt indianhjärta, min bäste vän och älskade.
Jag höll dig i handen, pussade dig och var så nära som jag kunde när du gick bort.

Jag kan inte med ord beskriva den närmsta tiden efter din bortgång mer än att det inte går att beskriva.
Lättnad över att du inte behövde lida något mer men en stor sorg över att en sådan stor personlighet, fin människa och framförallt min kärlek lämnat oss.

Du, mitt hjärta min älskade B, sa till mig:
- Hur ska det gå för dig när jag är borta?
Jag minns inte vad jag svarade men troligen sa jag något lugnande.

Livet har gått vidare älskade A..eller ja B..men saknaden finns där.
Du var ju den som sa att jag var vacker när jag kände mig ful.
Den som förlät mig när jag blev irriterad och gick över gränsen.
Den som hjälpte mig med sådant som jag tycker är urtråkigt t. ex att fixa med bilar eller pappersgöra.

Du var den som tyckte att jag skulle ta hand om mig, tänka på mig själv mer.
Den som var den mjukaste av mjuka om än hård när det behövdes, du  hade ju varit marinsoldat.
Du var den som förde in mig på mentalträningspåret och det är jag så tacksam över.
Jag vet nu bättre hur jag ska hantera mina känslor och annat bättre nu.

Du avslutade ofta dina mail eller små hälsningar som vi skickade till varandra med:
Din

Och jag var Din.

Nu finns du inte längre sedan 6 år.
Minnena lever kvar och varje morgon talar jag till dig A..menar B..du svarar aldrig men jag vet att du finns där för saker jag ber om de uppfylls på något vis.

Denna låt den får mig att tänka på dig



Din

Det finns dagar då den stora tröttheten kommer

Idag är det 5 år sedan Mannenimittliv drog sitt sista andetag.
Jag höll hans hand medan jag såg honom tyna bort bit för bit.
Sorgen är inte på samma vis längre men den finns där vid just årsdagarna och andra speciella tillfällen.
Det är dagar som idag då den stora tröttheten kommer över mig igen.
Jag sover, tänker och bara är.

För 5 år sedan hade påsken just passerat.
Nu har den just börjat och minnena sköljer över mig.
Att jag orkat mig igenom detta förstår jag inte..ibland har jag ju inte det. Jag har bara varit, bara existerat, inte levt under den första sorgeperioden. Men på något vis har jag klarat mig.

Nu så lever jag igen. Jag känner mig tilltufsad och tror inte alls på att alla motgångar och sorger gör en starkare.
Bullshit enligt mig.
Men jag lever mitt liv på mitt vis nu. Jag försöker ta tillvara på varje dag så gott det går och jag vaknar faktiskt för det mesta och känner mig glad..om än trött..

Idag tillåter jag mig att vara trött och sorgsen.
Men jag känner också en sådan stor tacksamhet över att jag fick vara älskad av just honom och att vi delade hans sista stund ihop. Sorgligt men..ändå tacksamt.

Såå..lite passande musik..igen..

 //Annelie

Okej, ett tredje försök

Har påbörjat och skrivt två inlägg före detta men inte publicerat dem.
Varför kanske ni undrar?
Mjo, ett skäl till detta är att plötsligt så har orden tagit slut.
Bl. a igår då jag skulle kopiera in en länk till en blogg som jag läser och upptäcker att Linda har avlidit.
Jag blev så påverkad att jag skippade inlägget.
Allt kändes plötsligt så smått i det hela och jag kastades 2 år tillbaka i tiden.
Det tog hårt på mina krafter.
Jag har bestämt mig för att åtminstone under ett tag inte bokmärka nya cancerbloggar.
Jag mår inte bra av det, inte just nu.
Jag känner mig lite, lite skör för att blanda in ytterligare bloggar förutom de jag redan följer.
Nu hoppas jag och tror på att det blir bra besked för de fina bloggare jag följer.
Det bara måste bli så.

Nåväl, vad händer i mitt liv just nu?
Mja, inte så värst spännande direkt.
Ni som har 'addat mig' på msn vet att jag tar omkring 11 000 steg varje dag.
Det känns helt underbart att få min vardagsmotion bekräftad.
Mmmmm..det märks både på min kondition samt min nattsömn.
Jag sover väldigt tungt.

RichardGereLookALike´n då?
Han är lika snygg som vanligt men..alltså jag är sååå tråååkig så jag har lagt ned spaningen eftersom jag är säker på att han är väääldigt upptagen.
Däremot spanar jag pluttelite på en annan medresenär som jag känner igen från ett ställe jag arbetat på baraförattdetärroligt.
Att spana alltså.

Mer då?
Jo, frisyren blev jättefin!
NiVetjagKlippteMigJuILördags..
Jag har fått många komplimanger.
Sedan så blir det en utställning även denna sommar.
KUL!
Dock är det inte jag med min nya frisyr som ställs ut ifall ni nu undrar..

Lite passande gammal favoritmusik på det:


Nu så har jag tryckt på publiceraknappen
Så....
Hoppas ni har det bra
/Orolig-A

Vårglad, span och fundersam

Nu känns det äntligen som våren är här!
Jag har slagit av golvvärmen och trots detta så är det över 20+ även på undervåningen.
Jo, jo,,joo jag veeeeeeet att det kan komma snö i april.
Jag vet.
Men, den dagen etc...

Spanet ni vet, Richard_Gere_look_a_like´n, jag har inte sett honom på drygt en vecka men i morse så..gulpinteallasomharminsmakmen..wowliksom..
Han är lika snygg som vanligt medan jag är vårblekt tråkig.
T r o l i g e n är han mycket upptagen och jag är ju..som ni vet skeptisk till the-love-thing.
Men det skadar inte att spana och det skadar inte att roa er..eh..lite..med mina inlägg.

Jag är minst sagt en smula fundersam.
Över att någon som för snart två år sedan kämpade mot mig i stället för med nu plötsligt behöver min hjälp och mer eller mindre kräver att jag ställer upp.
Jaha..okej..men..jag behöver veta varför.
Fundersam är nästan ordet för dagen

Nu avslutar vi med passande musik.


Ha det gott
/Annelie

Skicka en tanke!

..till Hans Malmbergs familj.
Det värmer, jag vet.
Hans som skrev en sådan bra blogg är nu borta.



//Annelie

Årsdagen

Foto taget av mig i november 2009

Idag, för ett år sedan, kl. 06.12 drog min allra bästa vän tillika Mannenimittliv sitt sista andetag.
Jag satt vid hans sida de sista 4 dygnen, höll hans hand, pratade och sjöng lite grann.
Jag var med honom hela vägen.
Utom när han tog det allra, allra sista steget.
Där lämnade han mig på tröskeln.
Jag glömmer aldrig hans sista ord.
"Jag älskar dig mitt lilla hjärta.
Var rädd om dig.
Ta hand om varandra."
Jag glömmer det aldrig.
Aldrig.

Min bäste vän.
Min älskade.
Min krigare.
Som nu är borta.
Han finns inte längre.
Mer än i våra hjärtan, i mitt hjärta.
Mitt lilla hjärta.
Indianhjärtat.

Går livet vidare då?
Ja, visst gör det det.
Har jag lärt mig något av detta?
Nej, inget som gjort att jag vuxit som människa.
Tvärtom.
Det har varit för mycket i livet för att jag ska tycka att det varit någon lärorik upplevese.
Jag hade velat vara utan detta.
Jag är inte starkare nu.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Ingenting alls.
I N G E N T I NG_AL L S!

Ni får säga vad ni vill.
Men så är det.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Jag är inte starkare idag.
Inte heller Mannenimittliv (eller är det någon som är av en annan åsikt?)
Amen.

Hur har året som gått då varit?
 ..tufft.
Mycket tufft.
Jag har ordnat med begravning enl. Mannenimittlivs önskemål.
Det har varit diskussioner hit och diskussioner dit om saker som borde varit självklara.
Ett tag hade jag alldels för mycket folk omkring mig så jag inte ens hann tänka på mig själv.
Mannenimittliv tyckte ju att jag skulle vara rädd om mig.
Det hann jag knappt med ibland eftersom det var många som ryckte i mig och hade önskningar eller som bara tänkte på sig.
Och jag tänkte och ville men hann inte alltid tänka på min vilja.
Det hanns inte med.
Jag kom i andra hand.

Sedan har jag bytt bostad.
Det har gått bra även om det tog tid att packa upp alla kartonger och även fast garaget ser ut som ett drömprojekt för någon dokustylingsåpa på TV3.
Men jag trivs här-
I min radhuslägenhet, i mitt älskade Halland.
Jag flytt int.

Sammanfattningsvis
- Sorgen har varit mycket mer påtaglig och närvarande än vad jag någonsin kunnat förstå.
- Jag har gråtit mer än vad jag trott vara möjligt, undrar hur många liter det blivit sammanlagt?
- Jag har lärt känna en del nytt folk, samtidigt som andra utfasats till att bli f.d vänner.
Alltså.
Vänner som jag trodde var vänner visade sig inte vara så bra vänner.
En del andra har jag återfått kontakt med efter några års uppehåll.
Och andra är nya som blivit mycket goda vänner.
- Det har varit mycket bråk och diskussioner. Jag har skrivit ned det mesta och jag hade planer på att publicera det. Men..jag tror inte att jag orkar det..än..
- Jag har lärt mig, se där,  (fast egentligen visste jag det sedan förut) att det inte alls är så att man blir starkare av allt det man går genom.
- Jag är mer rädd om mig själv numer, jag säger ifrån mer ofta än tidigare.
Det är ju mitt liv!
- Jag tänker bo kvar här nere, finns ingen anledning flytta norrut.
T.o.m en grav och gravsten finns förberedd för mig.
- Saknaden, saknaden, den går inte att förklara.
Den måste upplevas.
Fast helst inte.
 
//Annelie

11 månader och en dag

Ett kors i iskyrkan i Jukkasjärvi som jag fotograferade den 26/12-09

Igår var det 11 månader sedan Mannenimittliv dog.
Idag är det elva månader och en dag.
Känns så nära men ändå så långt bort.
Vissa folk har slutat fråga om eller nämna honom.
Jo, jag fattar faktiskt att man inte kan fråga hur han mår.
Men jag har ju ett behov av att prata om honom ibland men en del de byter snabbt samtalsämne.
Det gör mig ledsen och lite besviken.

En del frågar hur jag mår.
Ibland mår jag inte bra och säger då det.
Och får frågan om varför och då förklarar jag men många orkar inte lyssna utan byter snabbt samtalsämne.
De gånger jag säger att det är bra så blir folk också glada.
Vilket jag givetvis förstår och uppskattar.

Men hör och häpna!
De gånger jag berättat att det inte är bra och berättat hur det känns och någon har lyssnat och jag fått pratat av mig.
Så blir jag glad efteråt!
Det vänder och det känns som om en tung, stor, sten fallit från mitt hjärta och jag kan skratta av hela mitt hjärta.
Det är bra samtal som blir bra stunder.

Alla dagar är inte tunga.
Vissa dagar känner jag mig nästan som vanligt även om jag inte ler lika ofta.
Men det går inte en dag utan att jag gråter.
Vissa dagar bara en gång per dag.
Andra fler än 10.
Saknaden går inte att förklara, inte heller sorgen.
Den är ..så....oförklarlig.

Jag ser ljusare på livet nu än för ett halvt år sedan.
Jag blir inte densamma igen, jag blir lite bättre.
Men fortfarande tror jag inte ett dugg på alla positivitetsministrar som tycker och tror att man blir starkare av varje motgång och att man lär sig något alltid.
-Skit ned er, vill jag säga men det gör man ju inte, så jag säger:
- Kära positivitetsministrar, det stämmer inte!
Det kan bli för mycket av motgångar och sorger.
Någongång urholkas stenen vet ni, det har nog alla läst om, så även positivitetsministrar.

Hoppas ni har det bra.
Hörs när vi hörs
/Annelie

Onödigare

Onsdagens kriskurs blev inte alls någon sådan.
Detta p.g.a sjukdom hos läraren.
Det kändes konstigt.
Skönt att slippa riskera att gråta öppet men samtidigt så flyttas detta ju fram en vecka.
Så nu vet jag vad jag har att se framemot nästa vecka istället.

Bra eller inte?
Ja, jag vet inte.
Tack för ert stöd, jag vill inte fly från detta samtidigt som jag verkligen inte har lust att berätta om mitt sorgearbete och annat ansikte mot ansikte när jag kanske är ensam om att göra detta.
Alla har varit med om sorger, såklart.
Men det är bara jag som inte för så länge sedan gått genom och går genom detta.
Jag-vill-faktiskt-inte.
Även om det kan ge förståelse för detta till andra.

Nu finns det säkert somliga som tycker att jag nu utlämnar mig inför en massa läsare eftersom bloggen ligger ute på Internet.
Sant.
Men det är en stor skillnad att sitta face mot face och här ser ni inte mina tårar, ni hör inte hur min röst bryts...
Jag vill slippa börja gråta inför denna grupp.
Nåja, nästa vecka, nya tag och på måndag vet jag mer om framtid.

Ha det bra
/Annelie

Sleepless but no´t in Seattle

Dagen igår var rätt så OK. (måndagen alltså)
Lite Ulla-Bellajobb samt annat pappersgöra men framförallt filande på ansökningar och andra formalia, viktiga sådana.
I veckan ska de vara klara.
Förutom detta så lider jag av halv bloggtorka, dessutom så har jag lite svårt för att somna just nu.
Lite sleepless kan man kalla det om man nu vill vara svengelsk.
Idag fick jag foton tagna av yngsta dottern på mig och Mannenimittliv på långfredagen 2009 skickade till mig via e-post

Fotona var så fina, så fina.
Om och om igen har jag sett på dem.
De är märkliga på så många vis.
Bl. a för att det syns att vi håller varandras händer så hårt.
Och jag minns att det ju var så ..att vi gjorde just det, höll i varandra hårt.
För att vi nog båda omedvetet visste att vi snart var tvungna att låta vårt gemensamma liv upplösas.
Och det blev ju det alldeles för snart.
Åtta dagar efteråt var han ju borta,

In i det sista så fortsatte jag hålla hans hand.
Den hand som var min trygghet under flera år.
Jag släppte inte greppet men lät honom tryggt gå bort.
Saknaden är ofattbar.
Sorgen obeskrivbar.

Min väg efter sorgen har jag stapplande påbörjat.
(ja oavsett kryckor)
Det kommer alltid finnas ett ärr i mitt hjärta.
Ett rött ärr.
Röd såsom kärlek.

/Annelie

Långt inlägg om sorg, stjärnor och bloggläsare

Igår var jag som skrivet och sagt iväg till Halmstad för den väbehövliga stunden med mina älskade "sorgekamrater".

Det var nästsista gången och vi hade nog kunnat sitta där i flera timmar och samtalat.

Det känns som om vi står varandra så nära efter dessa samtal.

Om än lite olika både som personer och med de erfarenheter vi har.

Men sorgen för oss samman.

Tankar behöver ju bearbetas efter sådana här känslomässiga möten.

Jag har gett en bit av min sorg till de andra som har delat med sig av sin sorg och erfarenhet till mig, till oss.

Det känns fantastiskt och värdefullt.

S o r g -t a r- t i d.

Man kan inte skynda på processen.

~~~~~~~

Ofta står andra där och önskar att man ska vara som vanligt, det har ju gått så lång tid.

Men man glömmer inte så lätt älskade personer som man haft en långvarit relation med eller?

Man glömmer inte bort minnen man har haft med en älskad person som man mist, det vore väl hemskt eller?

Livet blir aldrig som förut, det kan det aldrig bli eftersom man inte får tillbaka sitt gamla liv.

Något saknas, den älskade personen.

Något har tillkommit som man inte vill ska finnas.

Sorgen.

~~~~~~~~

Igår när jag körde hem såg jag en stjärna falla.

Och direkt så halvskrek jag ut i bilen vad jag önskade mig..hmm..det får man väl inte göra om ens önskningar ska uppfyllas eller?

Update-Dock har inte stjärnfallet NÅGON som helst koppling till nedanstående text.

Och..gissa vad?! Jo, jag tror att NetOnNet läser min blogg...eller jag vet det av olika anledningar. En anledning till det är att igår så damp det ned ett presentkort på 300kr i min postbox. Två dagar efter att jag bloggade om detta.

Bra där, NetOnNet att ni är vakna och förstår att bloggar påverkar. Credit ges och NetOnNet ligger inte längre på utelistan. Men jag rekommenderar inte folk att köpa just datorer *där..särskilt inte av märket Packard Bell.

Hoppas ni har det bra

/Långrandig-A

* Detta gäller alla företag som säljer datorer. Köp inte en dator utan att ha kollat upp hur du går tillväga om datorn går sönder. Alltså om du måste sitta i telefonkö, paketera själv och annat som kan ha betydelse för dig.

Lite musik

Tråktant

..ja det är det jag känner mig som.
Tant är OK för mig, men kombon känns inget vidare.
Men jaja, lika bra att ta tanten i kryckorna och erkänna att jag är trist just nu.
Önskar jag kunde slänga kryckorna åt skogen eller ge åt någon behövande person för att bege mig ut för att fotografera.
Samt dra på mig mitt glada face för att sätta mig ned och diskutera trevliga saker utan att längta hem till mina egna tankar som behöver bearbetas i min ensamhet.
Eller i grupp med andra som varit med om liknande saker.

Det tar sådan tid, mina vänner, att bearbeta sorg.
Man behöver komma ut, man behöver tänka på annat.
MEN man behöver framför allt att få prata med andra i liknande situation och folk som förstår.
Man måste få samtala.

I morgon så åker jag till Halmstad och jag längtar.
Det ska bli så skönt.

Några tänkvärda ord

”När du tror att du inte står

ut en sekund mer, så gör du

det ändå.”

(Författaren Isabel Allende

beskriver sorgen efter sin dotter

Paulas död)

Källa

Ha det bra
/Annelie

Spindelväv

En stor ängel köpte igår en mindre ängel av keramik som spelar cittra, eller något, samt en annan som sitter på ett fejkmoln.
Jag spelar inte cittra, ej heller sitter jag på ett moln.. än.

Nåväl, efter julmarknaden gick jag ut för att fotografera, det var rätt mörkt men några bra foton blev det.
De behöver jag redigera lite mer så det tar jag en annan dag. ..kanske..

F.ö så har jag i stort sett julpyntat klart.
Det blir inte så många tomtar i år.
Oräknat de på loftet.
Huvudsaken är att jag får ljus.

I förmiddags var jag förbi Mannenimittlivs grav.
Det är nog ingen idé att ta med kameran tänkte jag.
Fast sedan ändrade jag mig och kompromissade.
Det blev G9:an som fick promenera med mig.

Ensam på kyrkogården var jag.
Dimman låg som en grå filt över alla gravar.
Jag pratade med Mannenimittliv.
Inga svar..vad förväntar jag mig egentligen?

Inget svar mer än ett par tunga vattendroppar från lönnen invid graven som föll ned på mig.
Varför träffade de just mig?
Varför var de inte fler?
Det blåste inte.
Slumpen, ödets ironi eller?

När jag efter att ha tänt två ljus, gick genom kyrkogårdsgrinden så såg jag två spindelnät.
Ett på vardera sida av grinden.
Glad över att ha kamera med så fotograferade jag dem.

Bl.a detta fotograferade jag idag genom kyrkogårdsgrinden. Har också foton på bägge två grindarna med spindleväv i.
Ja, jag är nöjd med bilden. Och JA, jag vet jag kan bearbeta den ännu mer.

Hoppas ni har det bra denna första advent.
/Annelie

Mörker, ljus, kör på

Som skrivet var så åkte jag till Halmstad igår.
Det blåste, det regnade, det var mörkt.
Kul, verkligen kul, tre flugor på smällen då.
För jag tycker ju verkligen att det är trevligt att köra i något av dessa tillstånd.
J ä t t e s k o j.
Men jag kom både dit och hem och omkörd blev jag på både rätt och fel sida.

Nåja
Huvudsaken är att mötet var bra.
Och det var det.
Det känns som om hela denna vecka gått åt till att bearbeta sorg och att gråta.
Det är skönt på något vis, även om det är jobbigt just för stunden.

Nu är det snart första advent.
Julljusstakarna är framtagna och inkopplade.
Glöggen är inköpt, likaså pepparkakor.
Dock är inga lussekatter bakade, tror jag skippar det i år.
Nu behöver jag 'bara' stryka gardiner och dukar samt städa lite, mycket, till.
Sedan kan advent komma.

Lite musik som..ja...passar mig just nu. Lyssna på texten och se de vackra bilderna.
Helgen till ära så är det en välbekant kör som framför sången.


Ha det bra
/ A

Sorgearbete

Det är inte för intet att det kallas för sorgearbete.

Ikväll var jag som skrivet var iväg på 'sorgegrupp' här i vårt samhälle.
Det var första gången för mig eftersom jag inte hade möjlighet att närvara vid den första sammankomsten.

I början tänkte jag..som vanligt..att alla andra ju är så coola och det är nog bara jag som är så känslig att tårarna rinner bara vid tanken på den sorg jag bär inom mig.
Men så var det inte.

Jag var inte ensam, är inte ensam.
Olika är vi alla men, det känns ändå bra att samtala om det svåra vi har varit med om, oavsett ålder och omständigheter så har vi något gemensamt.

Sorgen

Den som inte alltid syns utanpå.
Men den finns där.
Jag känner mig trött men lättad just nu.
I morgon så åker jag till Halmstad igen.

Men nu dags att sova.

Favorit i repris
Jag är ingen soldat


Hörs när vi hörs
/A

En dag i taget..

..är det som gäller för mig just nu.
Jag har helt enkelt inget annat val.
Livets pendyl svänger ju för alla.
Det känns bara som om min pendyls svängningar har varit ganska så kraftiga.
Och det är tungt att orka med.

Fortfarande svänger pendeln.
Men inte med samma slagkraft.
Det går fortfarande att komma åt mig och slå omkull fötterna.
Jag är inte lika stark som tidigare.
Men inte heller lika skör som för ett tag sedan.

Dock har jag triggers.
Då jag reagerar.
Det är svårt förutse dessa.

Jag måste nu gå vidare och lägga bakom mig det som sårat mig och som fortfarande gör mig ledsen.
Men det är dags för ett avslut.

Inte avslut med sorgen och inte ett avslut med Mannenimittliv.

Utan ett slut med det och de som gör mig illa.
Det som får mig att må illa.
Jag hoppas på att jag snart kan förlåta fullt ut.
För min skull.

Hoppas ni har det bra
Vi hörs när vi hörs
/Allvarlig-A

Går inte starkare ur..

..det här.

Ni som nu tror och tycker och säger er veta att motstånd i livet gör en starkare.
Ni har fel.
Varje motstånd, sorg gör inte med automatik en starkare.

Jag hade klarat mig utan de bekymmer och de sorger jag varit med om under ett antal år.
Det finns gränser för allt.
Även för ork och växtkraft.

Jag har inget behov eller lust att bli starkare via sorg eller tråkigheter.
Jag behöver bli stark genom positiva upplevelser.
Inte genom att behöva känna att livet mest är en kamp..

Det är tungt nu.

Tack och lov har jag vänner både IRL och på nätet. Samt nära och kära som bär mig genom detta.
Steg för steg.
Utan er så hade jag inte orkat.

Ha det bra
Så hörs vi när vi hörs.
lite le Marc



/Tank-A

Som sagt var...

Tittade nyss ut ur mitt köksfönster och såg detta..

Japp, på den nivån är det.

Snart kanske man även kan sitta ute i en soffa runt ett matbord medan man tänder lampan och klappar byrån.

Coolt.

Skynda er hit och provsitt vetja, själv måste jag iväg Nu!

Undrar om jag ska ta kanonten?

Eder vän

/A