11 månader och en dag

Ett kors i iskyrkan i Jukkasjärvi som jag fotograferade den 26/12-09

Igår var det 11 månader sedan Mannenimittliv dog.
Idag är det elva månader och en dag.
Känns så nära men ändå så långt bort.
Vissa folk har slutat fråga om eller nämna honom.
Jo, jag fattar faktiskt att man inte kan fråga hur han mår.
Men jag har ju ett behov av att prata om honom ibland men en del de byter snabbt samtalsämne.
Det gör mig ledsen och lite besviken.

En del frågar hur jag mår.
Ibland mår jag inte bra och säger då det.
Och får frågan om varför och då förklarar jag men många orkar inte lyssna utan byter snabbt samtalsämne.
De gånger jag säger att det är bra så blir folk också glada.
Vilket jag givetvis förstår och uppskattar.

Men hör och häpna!
De gånger jag berättat att det inte är bra och berättat hur det känns och någon har lyssnat och jag fått pratat av mig.
Så blir jag glad efteråt!
Det vänder och det känns som om en tung, stor, sten fallit från mitt hjärta och jag kan skratta av hela mitt hjärta.
Det är bra samtal som blir bra stunder.

Alla dagar är inte tunga.
Vissa dagar känner jag mig nästan som vanligt även om jag inte ler lika ofta.
Men det går inte en dag utan att jag gråter.
Vissa dagar bara en gång per dag.
Andra fler än 10.
Saknaden går inte att förklara, inte heller sorgen.
Den är ..så....oförklarlig.

Jag ser ljusare på livet nu än för ett halvt år sedan.
Jag blir inte densamma igen, jag blir lite bättre.
Men fortfarande tror jag inte ett dugg på alla positivitetsministrar som tycker och tror att man blir starkare av varje motgång och att man lär sig något alltid.
-Skit ned er, vill jag säga men det gör man ju inte, så jag säger:
- Kära positivitetsministrar, det stämmer inte!
Det kan bli för mycket av motgångar och sorger.
Någongång urholkas stenen vet ni, det har nog alla läst om, så även positivitetsministrar.

Hoppas ni har det bra.
Hörs när vi hörs
/Annelie