Nu är vi båda två ensamma

Idag efter jobbet mötte jag en kvinna som jag inte pratat med på ett bra tag.
Vi brukar bara heja och småprata i förbifarten någon gång .
Så jag sa Hej och hon likaså så jag fortsätter.
Sedan vänder hon sig plötsligt om och säger:
- Nu är vi båda två ensamma.
-Vaddå? säger jag och stannar.
- Min man dog förra veckan säger hon med gråt i rösten och tårar i ögonen. Du vet ju hur det känns.
Jag kramade om henne.
- Ja jag vet sa jag..men vad har hänt?
Hon berättade kort.
- Ja, du vet sa hon, men jag orkar inte prata mer nu. Vi får pratas vid senare.

Ja, vi får pratas vid senare, och ja, jag vet hur det känns även om var och en har sin egen sorg.

Nu så kastades jag tillbaka 7 år i tiden.
Jag minns våndan av att sova, sova och sova och ändå vara trött.
Att gråta och gråta men aldrig bli slut på tårar.
Att tänka tillbaka och minnas det fina och ångra en del.
Att ändå ibland skratta och känna glädje i allt.
Att bli så svag så..man till slut tror sig inte överleva smärtan men..man gör det..dag för dag.

Till slut så står man..jag..där och faktiskt lever igen till slut.
Trots allt.
Inte starkare men med ett jag som vet hur jag har orkat.
Jag önskar jag vore utan denna "erfarenhet" men det är jag inte.
Detta är vad jag varit med om. Jag kan inte förändra det förflutna, bara göra framtiden så god som ajg kan.

Låt sorgen ta tid.

Som sagt var:
Sorg 
handlar om brustna hjärtan.
Inte om trasiga hjärnor. 

Och

Humorns 
dolda källa är inte glädje, 
utan sorg 

Trots allt



Take care