Det finns dagar då den stora tröttheten kommer

Idag är det 5 år sedan Mannenimittliv drog sitt sista andetag.
Jag höll hans hand medan jag såg honom tyna bort bit för bit.
Sorgen är inte på samma vis längre men den finns där vid just årsdagarna och andra speciella tillfällen.
Det är dagar som idag då den stora tröttheten kommer över mig igen.
Jag sover, tänker och bara är.

För 5 år sedan hade påsken just passerat.
Nu har den just börjat och minnena sköljer över mig.
Att jag orkat mig igenom detta förstår jag inte..ibland har jag ju inte det. Jag har bara varit, bara existerat, inte levt under den första sorgeperioden. Men på något vis har jag klarat mig.

Nu så lever jag igen. Jag känner mig tilltufsad och tror inte alls på att alla motgångar och sorger gör en starkare.
Bullshit enligt mig.
Men jag lever mitt liv på mitt vis nu. Jag försöker ta tillvara på varje dag så gott det går och jag vaknar faktiskt för det mesta och känner mig glad..om än trött..

Idag tillåter jag mig att vara trött och sorgsen.
Men jag känner också en sådan stor tacksamhet över att jag fick vara älskad av just honom och att vi delade hans sista stund ihop. Sorgligt men..ändå tacksamt.

Såå..lite passande musik..igen..

 //Annelie

Årsdagen

Foto taget av mig i november 2009

Idag, för ett år sedan, kl. 06.12 drog min allra bästa vän tillika Mannenimittliv sitt sista andetag.
Jag satt vid hans sida de sista 4 dygnen, höll hans hand, pratade och sjöng lite grann.
Jag var med honom hela vägen.
Utom när han tog det allra, allra sista steget.
Där lämnade han mig på tröskeln.
Jag glömmer aldrig hans sista ord.
"Jag älskar dig mitt lilla hjärta.
Var rädd om dig.
Ta hand om varandra."
Jag glömmer det aldrig.
Aldrig.

Min bäste vän.
Min älskade.
Min krigare.
Som nu är borta.
Han finns inte längre.
Mer än i våra hjärtan, i mitt hjärta.
Mitt lilla hjärta.
Indianhjärtat.

Går livet vidare då?
Ja, visst gör det det.
Har jag lärt mig något av detta?
Nej, inget som gjort att jag vuxit som människa.
Tvärtom.
Det har varit för mycket i livet för att jag ska tycka att det varit någon lärorik upplevese.
Jag hade velat vara utan detta.
Jag är inte starkare nu.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Ingenting alls.
I N G E N T I NG_AL L S!

Ni får säga vad ni vill.
Men så är det.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Jag är inte starkare idag.
Inte heller Mannenimittliv (eller är det någon som är av en annan åsikt?)
Amen.

Hur har året som gått då varit?
 ..tufft.
Mycket tufft.
Jag har ordnat med begravning enl. Mannenimittlivs önskemål.
Det har varit diskussioner hit och diskussioner dit om saker som borde varit självklara.
Ett tag hade jag alldels för mycket folk omkring mig så jag inte ens hann tänka på mig själv.
Mannenimittliv tyckte ju att jag skulle vara rädd om mig.
Det hann jag knappt med ibland eftersom det var många som ryckte i mig och hade önskningar eller som bara tänkte på sig.
Och jag tänkte och ville men hann inte alltid tänka på min vilja.
Det hanns inte med.
Jag kom i andra hand.

Sedan har jag bytt bostad.
Det har gått bra även om det tog tid att packa upp alla kartonger och även fast garaget ser ut som ett drömprojekt för någon dokustylingsåpa på TV3.
Men jag trivs här-
I min radhuslägenhet, i mitt älskade Halland.
Jag flytt int.

Sammanfattningsvis
- Sorgen har varit mycket mer påtaglig och närvarande än vad jag någonsin kunnat förstå.
- Jag har gråtit mer än vad jag trott vara möjligt, undrar hur många liter det blivit sammanlagt?
- Jag har lärt känna en del nytt folk, samtidigt som andra utfasats till att bli f.d vänner.
Alltså.
Vänner som jag trodde var vänner visade sig inte vara så bra vänner.
En del andra har jag återfått kontakt med efter några års uppehåll.
Och andra är nya som blivit mycket goda vänner.
- Det har varit mycket bråk och diskussioner. Jag har skrivit ned det mesta och jag hade planer på att publicera det. Men..jag tror inte att jag orkar det..än..
- Jag har lärt mig, se där,  (fast egentligen visste jag det sedan förut) att det inte alls är så att man blir starkare av allt det man går genom.
- Jag är mer rädd om mig själv numer, jag säger ifrån mer ofta än tidigare.
Det är ju mitt liv!
- Jag tänker bo kvar här nere, finns ingen anledning flytta norrut.
T.o.m en grav och gravsten finns förberedd för mig.
- Saknaden, saknaden, den går inte att förklara.
Den måste upplevas.
Fast helst inte.
 
//Annelie

Till..

Mannenimittliv

Igår var det på dagen tre månader sedan du dog.
Och jag saknar dig så.
På morgonen när jag vaknade tänkte jag att det inte var någon idé att smeta på någon foundation eller mascara.
Men jag gjorde det ändå.
Till ingen nytta.

För jag grät och grät och sedan grät jag igen mellan kartongernas kaos.
Du vet att jag har lätt för att gråta, det behövs inte så mycket. Och ju äldre jag blir desto mindre behövs för att jag måste plocka fram näsduken.
Hur ska det inte vara om jag blir 80 år?

Du hade alla förutsättningar att bli gammal.
Starkt hjärta och en stark kropp.
Din far som fortfarande lever är relativt frisk för sin ålder.
Men efter att du gick bort så har hans minne försämrats och han är inte riktigt sig själv.
Även han har påverkats av sorgen.

Varje dag frågar jag mig varför?
Varför skulle denna sjukdom drabba dig?
Varför var den så aggressiv?
Det finns många som levt och lever bra mycket längre än ca 1,5 år.
Jag vet två personer som fortfarande lever efter mer än 10 år.

Många tankar på vårt liv tillsammans tänker jag på varje dag.
Du sa till mig flera gånger-
Varför möttes inte vi två för länge sedan och skaffade våra barn ihop?
Det undrade jag också, det är en av de finaste kärleksförklaringar du gav mig.
Livet hade varit bra mycket lättare om det varit så.

När vi vintern 2008 hade samtal med prästen ang. din begravning och annat så blev jag väldigt ledsen. Inte konstigt alls.
Att tänka på begravning när ens älskade ju ska leva flera år till det var så tungt.
Jag sa att jag vill ligga i samma grav som dig. Du blev mycket glad och skrev in detta i din begravningsönskan.
När du väl var död så kom olika ur släkten och hade synpunkter om hur det skulle vara. Två ville mer eller mindre själva sköta det framkom det. Men jag sa att du har skrivit ned din önskan.
Och det blev som du ville.

Begravningen blev lyckad. Vädret var strålande. Kyrkan var nästan fullsatt.
Jag höll ett litet tal till dig på darriga ben med prästens armar som stöttade min skakande kropp och darrande händer.
När vi skulle köra i kortege till din grav så var vi tvungen att ta en omväg.
Och den vägen är så vacker, fälten böljade, solen sken det var helt underbart.
Många telegram med gåvor till olika fonder fick du också. Två av dina gamla kollegor från officerstiden fanns där och gjorde honnör för din skull invid graven.

Efteråt har varit en jobbig tid.
Somliga har trott, tyckt, att det värsta är över efter begravningen.
Så är det inte alls.
Kanske för dem men inte för mig.
Jag lever med sorgen efter Dig, min livskamrat och bäste vän finns inte längre vid min sida.
Ensam måste jag ta tag i både enkla och jobbiga saker.
Att montera ihop möbler, flytta grejer kanske inte låter så jobbigt men det är inte så lätt när man är ensam om det.

Tyvärr har vissa av mina farhågor också uppfyllts.
Det är bråk på vissa håll. Tydligen så gäller bara önskningar när det passar en själv. Tolkningar kan göras lite konstigt att det aldrig är till min fördel.
Du visste att jag fruktade detta.
Du försökte också prata med personer men..det hjälpte då, nu är du ju borta.

Just nu är jag besviken på en del människor.
Jag har inte dig kvar som kan styra upp det hela.
Det var du bra på.
Inte heller finns du där när jag har något roligt att berätta.
Jag kan inte ringa dig, inte heller ligga och småprata i sängen.
Du finns inte där och håller min hand i TV-soffan som du brukade göra.
Ingen älskade B som frågar hur det är när jag är ledsen eller som peppar mig när jag behöver det.
Ingen älskling som öppnar sina armar för en bamsekram efter en lång dag på stranden.

Du som älskade att bada.

Du som älskade livet.
Du är borta för alltid.

Men du finns i mitt hjärta för alltid.
/Din