På G..

..ekås snart.
En baraförattdetärkul-resa.

Igår fick jag frågan om vad som håller mig kvar i Halland.
Känns som om jag fått den frågan många, många gånger i mer eller mindre inlindade formuleringar.
Svaret är (för er som inte redan vet..):
Bara för att Mannenimittliv inte längre lever så är jag nu rotad här.
Nej jag har ingen släkt här nere men..vänner har jag ju.
Jag ahr också ett bra arbete som jag trivs med.
På detta bra arbetskamrater.
Att bo i Halland innebär att man har nära till de flesta stora städer och till utlandet.
Det är vackert här och jag gillar klimatet trots augustis intensiva regnande.

Den enda nackdelen är att det är långt till släkten.

Nej, jag flytt int!
Trots att jag sa samma mening för ca 30 år sedan i en stad över 200 mil härifrån.

Jag har gjort en lång resa.
På många vis.

Ha det gott så hörs vi kanske, kanske snart på twitter.
(Jag hinner inte med att infoga det "sedvanliga" youtubeklippet eller en bild just nu)
//A

Skriver och skriver och skriver och..skriver

Jag vaknade kl. 05.00 i morse.
Sedan dess har jag funderat, klurat på formuleringar samt varit ute på kyrkogården och tänt ljus för bl. a Mannenimittliv
Jag frågade honom om jag skulle göra detta. Trycka på knappen och låta bollen rulla.
Något klart svar fick jag inte, inte förrän då jag kände inombords att det inte finns något alternativ.
Om inte annat så för andras skull.

Så nu sitter jag och skriver.
Jaja, just nu pausar jag..
Förmulerar, kortar ned och lägger till.
Rätt så krävande, jag har ju varit bortskämd med att ha världens bäste sidekick och nu får jag lösa även detta ensam. Men det är som det är, inget jag kan göra något åt hur mycket jag än vill eller hur mycket jag än gråter.

Lite musik på det!
Från en annan gång, ett annat år då jag också bestämt mig

//A

Årsdagen

Foto taget av mig i november 2009

Idag, för ett år sedan, kl. 06.12 drog min allra bästa vän tillika Mannenimittliv sitt sista andetag.
Jag satt vid hans sida de sista 4 dygnen, höll hans hand, pratade och sjöng lite grann.
Jag var med honom hela vägen.
Utom när han tog det allra, allra sista steget.
Där lämnade han mig på tröskeln.
Jag glömmer aldrig hans sista ord.
"Jag älskar dig mitt lilla hjärta.
Var rädd om dig.
Ta hand om varandra."
Jag glömmer det aldrig.
Aldrig.

Min bäste vän.
Min älskade.
Min krigare.
Som nu är borta.
Han finns inte längre.
Mer än i våra hjärtan, i mitt hjärta.
Mitt lilla hjärta.
Indianhjärtat.

Går livet vidare då?
Ja, visst gör det det.
Har jag lärt mig något av detta?
Nej, inget som gjort att jag vuxit som människa.
Tvärtom.
Det har varit för mycket i livet för att jag ska tycka att det varit någon lärorik upplevese.
Jag hade velat vara utan detta.
Jag är inte starkare nu.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Ingenting alls.
I N G E N T I NG_AL L S!

Ni får säga vad ni vill.
Men så är det.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Jag är inte starkare idag.
Inte heller Mannenimittliv (eller är det någon som är av en annan åsikt?)
Amen.

Hur har året som gått då varit?
 ..tufft.
Mycket tufft.
Jag har ordnat med begravning enl. Mannenimittlivs önskemål.
Det har varit diskussioner hit och diskussioner dit om saker som borde varit självklara.
Ett tag hade jag alldels för mycket folk omkring mig så jag inte ens hann tänka på mig själv.
Mannenimittliv tyckte ju att jag skulle vara rädd om mig.
Det hann jag knappt med ibland eftersom det var många som ryckte i mig och hade önskningar eller som bara tänkte på sig.
Och jag tänkte och ville men hann inte alltid tänka på min vilja.
Det hanns inte med.
Jag kom i andra hand.

Sedan har jag bytt bostad.
Det har gått bra även om det tog tid att packa upp alla kartonger och även fast garaget ser ut som ett drömprojekt för någon dokustylingsåpa på TV3.
Men jag trivs här-
I min radhuslägenhet, i mitt älskade Halland.
Jag flytt int.

Sammanfattningsvis
- Sorgen har varit mycket mer påtaglig och närvarande än vad jag någonsin kunnat förstå.
- Jag har gråtit mer än vad jag trott vara möjligt, undrar hur många liter det blivit sammanlagt?
- Jag har lärt känna en del nytt folk, samtidigt som andra utfasats till att bli f.d vänner.
Alltså.
Vänner som jag trodde var vänner visade sig inte vara så bra vänner.
En del andra har jag återfått kontakt med efter några års uppehåll.
Och andra är nya som blivit mycket goda vänner.
- Det har varit mycket bråk och diskussioner. Jag har skrivit ned det mesta och jag hade planer på att publicera det. Men..jag tror inte att jag orkar det..än..
- Jag har lärt mig, se där,  (fast egentligen visste jag det sedan förut) att det inte alls är så att man blir starkare av allt det man går genom.
- Jag är mer rädd om mig själv numer, jag säger ifrån mer ofta än tidigare.
Det är ju mitt liv!
- Jag tänker bo kvar här nere, finns ingen anledning flytta norrut.
T.o.m en grav och gravsten finns förberedd för mig.
- Saknaden, saknaden, den går inte att förklara.
Den måste upplevas.
Fast helst inte.
 
//Annelie

Lite synd kanske men..

..jag vill inte skriva om precis allt på min blogg eftersom jag vill vara lite rädd om mig själv.
Det lovade jag Mannenimittliv.
Idag fick jag nytt hopp igen..
Om det blir något av det hela så lovar jag att berätta vad det är.
Nog om detta.

I morgon är jag bjuden på påskbuffé.
Kul och GOTT!
Jag blev uppmanad att ta med kameran så givetvis ställer jag upp.
Hoppas folk står ut med min frånvarande min när jag spanat in ett bra fotoobjekt.

Jo, just det ja, idag fick jag erbjudande från Telia om att samla bredband och telefoni hos dem och få spotify premium gratis under tre månader.
Om jag kommer haka på?!?!?!?
(Edit:Jag har ju allt hos Telia redan nu så klart jag vill ha det billigare)
Psychological-dotter som kommer ned till mig i början av april frågade om jag har spotify.
Ja sa jag.
Let´s party! sa hon.
hehe..ungar..

Vem säger det bättre än Lasse

Vi hörs när vi hörs
/A