Att vara ärlig mot sig själv

Jag har funderat mycket över mitt liv och funderar fortfarande.
Det som betyder något det är det jag prioriterar och ställer främst när det gäller - alltså min familj och sedan andra jag bryr mig om.
Jag har kommit fram till att jag ska koncentrera mig på de/det som ger mig glädje.
De som ger något tillbaka.
Min tid på jorden, i livet, är precis som alla andras begränsad jag orkar inte med tjafs i onödan eller människor som bara tar utan att ge.

Det är nog nu.

Och nu är jag stark!
Det var ett tag sedan jag verkligen kunde skriva ut det..men jag är stark i mig själv nu.
Det är jag så tacksam över.

Min sång..alltid

//A

Allt bara kom över mig ikväll

Glädje och sorg.
Jag har idag gjort några resor i glädjeochsorglandet.
Just nu känns det som om att jag har förlorat känslan för att skriva..jag VILL men ändå fattas orden mig.
Känns som om mina ord tappar sin mening,
Jag är ju glad
Men
Mina tårar rinner
För minnen som bara sköljer över mig.
Och för att jag vet att en person just nu har det tufft.

Ha det gott
/A

Heliga morgnar

Mina morgnar är heliga.
Att snacka en massa oväsentligheter av människor jag inte känner tidigt på morgonen..nej..jag orkar bara inte.
Jag vill vara lite ifred, tänka lite möjligen prata om något ämne snabbt och kort med de känner ytligt (Självklart gäller annat för mina nära och kära)
Just för att mina morgnar är heliga så ställer jag klockan tidigare än nödvändigt för att jag inte vill stressa i onödan.

Alla morgnar är heliga..de jag har tillsammans med nära och kära de orkar jag alltid med.
De morgnarna är bäst och givetvis kan jag prata hur mycket som helst då..

Lite musik på det..

När man kan skriva engagerande..

..så gör man på detta viset.
Vet att jag lovat att jag inte skulle läsa sådana (nya för mig) bloggar längre.
De gör ju så ont, så ont.
Men..de är ju så viktiga.
Jag kommer nog aldrig att kunna sluta läsa om någon som ger så mycket, det inser jag nu.

Något mer har jag inte lust att skriva om för tillfället.

Hörs när vi hörs
Lite musik på det

//A

Livet från den mörka sidan

Ja, jag menar givetvis Norge.
Vet egentligen inte vad jag ska skriva eftersom det är så stort och jag är så liten och det är så många som skriver både bättre, intressantare och mer.
Tänker också mycket på fin arbetskamrat till mig som just nu är i Oslo.

Jag tycker att det är fruktansvärt.
En tragedi.
Sådant som inte borde kunna hända.
Sådant som inte får hända.
Precis som läget i Somalia.
Katastrof.
Man kan givetvis inte jämföra dessa, mina tankar går både åt syd och lite nordväst ut.

Nu dags att ta tag i dagen.
Lite musik på det.


//A

Karma

Jag börjar tro på Karma.
Det känns rätt.
Jag kanske, kanske borde tycka synd om "någon" men jag gör det inte.
Jag gör det verkligen inte p.g.a det "någon" gjort mot mig.
Det är bara en sak jag undrar:
Är det dålig karma att inte tycka synd om "någon" som själv satt sig på för höga hästar och nu galopperar det åt fel håll?

Inte vet jag.
Det lär ju visa sig om det är dålig karma.

Hej då!
//Annelie

Nej, jag har inte tid

Det är mycket nu.
Thats all for now


Ses när vi hörs
//A

En sak till..

Jag blir upprörd, arg och besviken när jag läser sådant här.
Läs mer här

Nu lite musik
Lasse såklart.


U2

//Sakna-A

Omtumlande stilla tillvaro

Under veckan som gått så har jag känt mig lite låg och ganska trött.
Många tankar på det som varit och en del tankar om framtiden.
I torsdags gjorde jag en powerpointpresentation om mig själv där jag bl. a berättade vart jag numer bor och att jag stormtrivs.
Då säger en person:
- Hur kan man bo där, det blåser ju hela tiden?
Just då fann jag inte fler svar mer än att det är idylliskt och vackert.
Lite av Barna i bullerbynkänsla.

Igår kom jag på fler svar när jag gick utefter stranden vid fyren
- Lugnet, känslan av att bara gå och känna havsluft och havslukt.
Och de ljumma vindarna som blåser bort tårarna.
Det är anledningar nog för att aldrig flytta mer.

På tal om personer som jag träffar dagligen så..
En person möter mig alltid med ett stort varmt leende och varma händer.
En kram är aldrig långt borta.
Någon annan får mig att emellanåt ligga dubbelvikt av skratt.
En tredje ställer kluriga frågor.
Någon ställer upp och ɐpuäʌpǝu frågor.

Så är livet just nu.
Lite lågt, lite högt, lite pǝu ɥɔo ddn, lite trött, glad, sorgsen.

Det är livet.
Ha det gott!
/pǝuɥɔoddnGladOchSorgsen-A

Lite Ove på det

Lite mer Ove

Jättemycketmer Ove

Jämförelser och tankar efter mitt förra inlägg

Det är länge sedan som jag kom underfund med att man inte alltid ska jämföra sig med andra.
Ett exempel är om man mår väldigt dåligt eller har varit med om något svårt, så kan man inte gå omkring och ta emot andras hurtiga kommentarer om att det finns andra som har det värre.
Javisst, inte tal om något annat, så är det ju oavsett vad som händer.
Ska man då bli glad över att andra har det värre?
..eeh..
Eller hur.

Likaå om man tycker att man själv är bra eller att någon annan är så bra så man nästan svävar på stora, fluffiga, rosafärgade moln.
Ska man då tycka, tänka, säga, att andra inte hade samma förutsättningar?
Någon kanske har en bakgrund som gjort att de inte kunnat studera, eller så har någon helt enkelt inte haft samma tur.
Är det bättre att de som är duktiga, har framgång ska gå omkring och ha dåligt samvete över att det finns så många som inte fått de rätta förutsättningarna?
Måste man hela tiden tänka på de som har det värre?
Kan man inte få njuta när det går bra och hylla de som faktiskt lyckas?

Jag tycker att Nick Vujicic är helt underbar och duktig, ja han är amerikan, ja han tjänar pengar på sina föreläsningar och sin DVD.
Mmmm..det finns många fattiga i världen som inte fått samma möjlighet.
Jag vet.
Men jag älskar den filmen, jag älskar det han säger, jag älskar hans performance, jag tycker han är oerhört duktig.
Jag tror banne mig att jag är lite småkär i honom!

F*ck Jante.

//Jant-A

Ps. Jag kommer att följa Victoria och Daniels bröllop på TV den 19:e, trots att det är ocoolt och trots att jag är less på allt bröllopssnack.
Ds.

Ps2. Nej, jag skänker inte så ofta pengar till hjälp i U-länder. Ja, jag älskar att handla dyra parfymer och sådant lyx. Nej, jag skäms inte för att jag mår bra av att handla en ny god doft som jag senare skänker till någon av döttrarna..
Ds.

Årsdagen

Foto taget av mig i november 2009

Idag, för ett år sedan, kl. 06.12 drog min allra bästa vän tillika Mannenimittliv sitt sista andetag.
Jag satt vid hans sida de sista 4 dygnen, höll hans hand, pratade och sjöng lite grann.
Jag var med honom hela vägen.
Utom när han tog det allra, allra sista steget.
Där lämnade han mig på tröskeln.
Jag glömmer aldrig hans sista ord.
"Jag älskar dig mitt lilla hjärta.
Var rädd om dig.
Ta hand om varandra."
Jag glömmer det aldrig.
Aldrig.

Min bäste vän.
Min älskade.
Min krigare.
Som nu är borta.
Han finns inte längre.
Mer än i våra hjärtan, i mitt hjärta.
Mitt lilla hjärta.
Indianhjärtat.

Går livet vidare då?
Ja, visst gör det det.
Har jag lärt mig något av detta?
Nej, inget som gjort att jag vuxit som människa.
Tvärtom.
Det har varit för mycket i livet för att jag ska tycka att det varit någon lärorik upplevese.
Jag hade velat vara utan detta.
Jag är inte starkare nu.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Ingenting alls.
I N G E N T I NG_AL L S!

Ni får säga vad ni vill.
Men så är det.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Jag är inte starkare idag.
Inte heller Mannenimittliv (eller är det någon som är av en annan åsikt?)
Amen.

Hur har året som gått då varit?
 ..tufft.
Mycket tufft.
Jag har ordnat med begravning enl. Mannenimittlivs önskemål.
Det har varit diskussioner hit och diskussioner dit om saker som borde varit självklara.
Ett tag hade jag alldels för mycket folk omkring mig så jag inte ens hann tänka på mig själv.
Mannenimittliv tyckte ju att jag skulle vara rädd om mig.
Det hann jag knappt med ibland eftersom det var många som ryckte i mig och hade önskningar eller som bara tänkte på sig.
Och jag tänkte och ville men hann inte alltid tänka på min vilja.
Det hanns inte med.
Jag kom i andra hand.

Sedan har jag bytt bostad.
Det har gått bra även om det tog tid att packa upp alla kartonger och även fast garaget ser ut som ett drömprojekt för någon dokustylingsåpa på TV3.
Men jag trivs här-
I min radhuslägenhet, i mitt älskade Halland.
Jag flytt int.

Sammanfattningsvis
- Sorgen har varit mycket mer påtaglig och närvarande än vad jag någonsin kunnat förstå.
- Jag har gråtit mer än vad jag trott vara möjligt, undrar hur många liter det blivit sammanlagt?
- Jag har lärt känna en del nytt folk, samtidigt som andra utfasats till att bli f.d vänner.
Alltså.
Vänner som jag trodde var vänner visade sig inte vara så bra vänner.
En del andra har jag återfått kontakt med efter några års uppehåll.
Och andra är nya som blivit mycket goda vänner.
- Det har varit mycket bråk och diskussioner. Jag har skrivit ned det mesta och jag hade planer på att publicera det. Men..jag tror inte att jag orkar det..än..
- Jag har lärt mig, se där,  (fast egentligen visste jag det sedan förut) att det inte alls är så att man blir starkare av allt det man går genom.
- Jag är mer rädd om mig själv numer, jag säger ifrån mer ofta än tidigare.
Det är ju mitt liv!
- Jag tänker bo kvar här nere, finns ingen anledning flytta norrut.
T.o.m en grav och gravsten finns förberedd för mig.
- Saknaden, saknaden, den går inte att förklara.
Den måste upplevas.
Fast helst inte.
 
//Annelie

Inlägg nr 1223

Idag har jag varit på kurs som idag tog upp det viktiga ämnet.
Kommunikation
Dock ej via Internet....
Jag ger inga recensioner men kommunikationen flöt på bra, kan man säga.

Senare ikväll var jag på efterlevandemöte/sorgegrupp, här i vårt samhälle.
Som vanligt var det väldigt givande.
För första gången skrattade vi också ihop och delade glädjeämnen.
Givetvis så grät vi också.
.. mest jag...
Men det gör ju inget, numer så tillåter jag mig det mer och mer och ju mer jag tillåter mig det, desto mindre pressande känns det och konstigt nog så blir det färre tårar.
Tårar läker, de är salta men inte farliga.

Jag har alltid trott på att man måste låta sorg, tunga tankar få utlopp och ta plats.
För att vi en dag ska kunna gå vidare i livet.
En dag är det röda ärret kvar men våra tunga tankar, vår djupa sorg den har antagit en annan form.
Det fortsatta livet.
Som ingen vet hur det kommer att se ut.

Livet är inte alltid en kamp.

Ha det bra
/A

Tråktant

..ja det är det jag känner mig som.
Tant är OK för mig, men kombon känns inget vidare.
Men jaja, lika bra att ta tanten i kryckorna och erkänna att jag är trist just nu.
Önskar jag kunde slänga kryckorna åt skogen eller ge åt någon behövande person för att bege mig ut för att fotografera.
Samt dra på mig mitt glada face för att sätta mig ned och diskutera trevliga saker utan att längta hem till mina egna tankar som behöver bearbetas i min ensamhet.
Eller i grupp med andra som varit med om liknande saker.

Det tar sådan tid, mina vänner, att bearbeta sorg.
Man behöver komma ut, man behöver tänka på annat.
MEN man behöver framför allt att få prata med andra i liknande situation och folk som förstår.
Man måste få samtala.

I morgon så åker jag till Halmstad och jag längtar.
Det ska bli så skönt.

Några tänkvärda ord

”När du tror att du inte står

ut en sekund mer, så gör du

det ändå.”

(Författaren Isabel Allende

beskriver sorgen efter sin dotter

Paulas död)

Källa

Ha det bra
/Annelie

Sorgearbete

Det är inte för intet att det kallas för sorgearbete.

Ikväll var jag som skrivet var iväg på 'sorgegrupp' här i vårt samhälle.
Det var första gången för mig eftersom jag inte hade möjlighet att närvara vid den första sammankomsten.

I början tänkte jag..som vanligt..att alla andra ju är så coola och det är nog bara jag som är så känslig att tårarna rinner bara vid tanken på den sorg jag bär inom mig.
Men så var det inte.

Jag var inte ensam, är inte ensam.
Olika är vi alla men, det känns ändå bra att samtala om det svåra vi har varit med om, oavsett ålder och omständigheter så har vi något gemensamt.

Sorgen

Den som inte alltid syns utanpå.
Men den finns där.
Jag känner mig trött men lättad just nu.
I morgon så åker jag till Halmstad igen.

Men nu dags att sova.

Favorit i repris
Jag är ingen soldat


Hörs när vi hörs
/A

Fotografering

Tjärnen med fiskarna som jag fotade idag.

Som skrivet var så har jag varit ute och fotograferat idag.

Det blev en del bra bilder.

Bl. a när jag fotade vid mitt favoritställe.

Döm om min förvåning när jag såg att det i den lilla tjärnen simmade fiskar.

Hmmm..en del av dem av orangea och andra var gråa som såg ut som karpar.

Någon som vet vad det är för sorts fiskar?

Öga eller manet? Kanske ett stekt ägg, vad vet jag jag bara plåtade.

Årets sista strandade manet?

Ser ut som ett öga.

Snäckor finns det gott om här.

Två är gott att vara

Ha det bra

Hörs när vi hörs

Märkligt och ev. förord

Jag har nyss varit ut en vända till fyren. Jag hade med mig kameran men det fanns inget nog intressant att fånga på bild.
När jag gick in via grindarna till fyren kom tårarna då jag kom att tänka på hur många gånger jag och Mannenimittliv gått kring fyren, hur vi kyssts, hållt varandas händer och pratat om trevliga men också allvarliga saker..
Mina tårar hejdades nästan på sekunden då en hund började skälla ut mig.
Jag blev inte rädd bara överrumplad.
Då fick jag inte grubbla och gråta i fred vid fyren idag.
Men det gör inte så mycket.
Det kommer fler tillfällen.

Under tiden som jag vandrade vid havet så kom jag på en början till förordet på min bok som någon gång ska bli skriven.

På väg hem så ser jag ett brudpar som ska bli fotograferade vid Morups Tånge.
Glada, vackra och förväntansfulla. En fin bil av något märke som jag inte känner igen väntar på dem.
Undrar om det är ett gott tecken att se brudpar utan att man väntat sig det?

Tyvärr verkar min stationära dator vara lite skum.
Kanske hårddisken är på väg att lägga av eftersom det nu krävdes tre gånger för att den skulle starta.
Hard disk failure låter inget bra, är inget bra.
Vi ses när vi ses

Jo, det var så sant..förordet ja, oredigerat och det är bara en början

"Jag var mitt inne i en livskris då du gav mig två böcker och sa
"- Läs dessa, de kan ge dig styrka. Egentligen vill jag inget annat än att krama dig men jag kan det inte."
Men du gjorde det ändå, kramade mig.
Det var så det började.

En dag i april från ett fönster ut mot havet på våning 6 på Halmstads sjukhus ser jag ett svart fartyg segla in mot hamnen.
De kommer för att hämta min älskade var min första tanke.
Långsamt, långsamt seglade det in.

Men det var inte dags än.

Inte den dagen, inte den natten utan morgonen därpå.
Kanske seglatsen väntade på att du skulle göra dig redo.
För den sista färden.
Du klev på klockan 06.12 den 18 april 2009.

Du är en del av mitt liv och min sorg"

/Annelie

Hon

Där går hon, packar ned sitt liv, sin historia i rena, fina kartonger som fylls en efter en.
Medan hon långsamt tar farväl.
Farväl utan att känna att det nya ska vara välkommet.
Det nya livet.
Som hon inte valt.
Varför just nu, varför just han?

Han behöver inte lida mer, tänker hon.
Hon hör det från andra människor.
Men känslorna av förlust är starkare än förnuft.
Varför, varför?

Att med handkraft packa ned sitt förflutna är tungt.
Kartong efter kartong fylls för att flyttas över i framtiden.
Den som ingen vet någonting om mer än att saknaden och sorgen kommer att både värka och verka länge.
Varför, varför?

Ibland finns det ingen mening med vare sig kartonger eller livet.
Mer än att de ska fyllas med något, för att senare tömmas.
Kraft och kraftlöshet tycks gå hand i hand.
Varför, varför?

Efter regn kommer sol, efter natt gryr en dag.
Fånga dagen, säger förståsigpåare.
Carpe diem.
Vackra ord, ord som är populära just nu, tänker hon.
Men hur många fångar verkligen dagen?
Väldigt få, tror hon.
De flesta kastar vackra ord kring sig, men gör inget.

Tänk positivt så får du flow i livet, säger de också.
De där förståsigpåarna medan de slår i sina fina böcker.
Visst tror hon på positivt tänkande.
Men det är inte lösningen.
Ibland kallar de henne krass och ironisk.
Det förstår hon.

Hon, Annelie

Jag letar inte längre

Så är det och så har det känts under ett antal år.
Tryggheten och den som förstod mig och mina konstigheter hade jag funnit.

Jag fann min själsfrände, mitt Indianhjärta.
Det liv vi fick ihop var inte rakt i genom okomplicerat.
Det var inte alltid lätt.
Men vi älskade varandra.

Nu är jag ensam kvar.
Ensam men med minnen som ingen kan ta ifrån mig
Ifrån oss.

Jag sökte och jag fann som den sökare jag är.
Nu förstår jag vad jag mist.

Och jag vet att jag inte behöver söka längre.

/Annelie

Dagens

En liten dagens lista innan jag gör det jag borde gjort för länge sedan.

Dagens outfit vid stadsbesöket: Lee-jeans samt den fina vita sommarblusen
Dagens outfit just nu: Pajsarbrallorna med grå revärer samt rosa Mimmie piggtröja (kalla mig gärna snyggo)
Dagens rätt: Stuvad spenat och vattenmelon (ja inte samtidigt)
Dagens fel: Oj, jag glömde visst gräsklipparen ute i regnet!
Dagens mage: Jajemensan den finns där, det både känns och märks
Dagens väder: Regn och utsläpp
Dagens mående: Tudelade känslor
Dagens craving: Sushi! Ville ha en 10:a till lunch men det var sådan kö så jag struntade i det.
Dagens Ben & Jerry´s betyg: New York super fudge chunk = 2,5 aliens

Dagens tankar och eftertankar: Jag följer flera bloggar om dödliga sjukdomar främst cancer.
Ibland undrar jag om det är så bra eftersom jag blir så ledsen.
Samtidigt så är det en form av bearbetning efter det jag varit med om. Det finns så mycket igenkänn i det hela och det känns bra.
Idag hittade jag en blogg igen via vimmelmamman och givetvis grät jag så tårarna formligen sprutade.
Inte så bra när man nyss sminkat sig och är på väg ut.

Men, på något vis så känns det ändå bra att tillåta sig att vara ledsen. Det känns bra att veta att man inte är ensam även om jag önskar att ingen ska behöva vara med om så svåra saker även om jag vet att det tillhör livet.
Detta är livet.
Och livet är inget j**la spa som Louise Hoffsten så klokt säger.

Nåväl, nu måste jag verkligen ta tag i tvätthögen och städning etc.
Känner mig väldigt taggad inför det, det känns som om nu är jag på G. Jag känner energin flöda. ....typ.......

Dagens favorit i repris:


/A

Tänkvärt

Fick ett mail som var tankevärt.
Svårt att leva efter men..
Underbart om man lyckas.

Det är en historia om två vänner som vandrar i öknen.
Vid ett tillfälle börjar dom gräla och den ena ger den andra en örfil.
Den senare, som får ont, men inget säger, skriver i sanden:
'Idag fick jag en örfil av min bäste vän'.

De fortsätter att promenera och kommer till en oas, där de bestämmer sig för att bada.
Den som fått en örfil tidigare, håller på att drunkna men hans vän räddar honom.
När han kommit till sans igen, skriver han på en sten
'I dag räddade min bästa vän mitt liv'.

Den som givit örfilen och sedan räddat sin vän frågar:
'När jag skadade dig skrev du i sanden och nu när jag räddat dig skriver du på en sten,
varför?

Den andra svarar:
'När någon skadar oss skall vi skriva det i sand där förlåtelsens vindar lätt kan sudda ut det.
När någon gör något bra,
bör vi gravera in det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda ut det.

Lär dig att skriva dina skador i sand och dina glädjeämnen på sten'.

Tusen bitar
(Det är värt att se hela filmen...)



Take care