När man kan skriva engagerande..

..så gör man på detta viset.
Vet att jag lovat att jag inte skulle läsa sådana (nya för mig) bloggar längre.
De gör ju så ont, så ont.
Men..de är ju så viktiga.
Jag kommer nog aldrig att kunna sluta läsa om någon som ger så mycket, det inser jag nu.

Något mer har jag inte lust att skriva om för tillfället.

Hörs när vi hörs
Lite musik på det

//A

Skicka en tanke!

..till Hans Malmbergs familj.
Det värmer, jag vet.
Hans som skrev en sådan bra blogg är nu borta.



//Annelie

Årsdagen

Foto taget av mig i november 2009

Idag, för ett år sedan, kl. 06.12 drog min allra bästa vän tillika Mannenimittliv sitt sista andetag.
Jag satt vid hans sida de sista 4 dygnen, höll hans hand, pratade och sjöng lite grann.
Jag var med honom hela vägen.
Utom när han tog det allra, allra sista steget.
Där lämnade han mig på tröskeln.
Jag glömmer aldrig hans sista ord.
"Jag älskar dig mitt lilla hjärta.
Var rädd om dig.
Ta hand om varandra."
Jag glömmer det aldrig.
Aldrig.

Min bäste vän.
Min älskade.
Min krigare.
Som nu är borta.
Han finns inte längre.
Mer än i våra hjärtan, i mitt hjärta.
Mitt lilla hjärta.
Indianhjärtat.

Går livet vidare då?
Ja, visst gör det det.
Har jag lärt mig något av detta?
Nej, inget som gjort att jag vuxit som människa.
Tvärtom.
Det har varit för mycket i livet för att jag ska tycka att det varit någon lärorik upplevese.
Jag hade velat vara utan detta.
Jag är inte starkare nu.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Ingenting alls.
I N G E N T I NG_AL L S!

Ni får säga vad ni vill.
Men så är det.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Jag är inte starkare idag.
Inte heller Mannenimittliv (eller är det någon som är av en annan åsikt?)
Amen.

Hur har året som gått då varit?
 ..tufft.
Mycket tufft.
Jag har ordnat med begravning enl. Mannenimittlivs önskemål.
Det har varit diskussioner hit och diskussioner dit om saker som borde varit självklara.
Ett tag hade jag alldels för mycket folk omkring mig så jag inte ens hann tänka på mig själv.
Mannenimittliv tyckte ju att jag skulle vara rädd om mig.
Det hann jag knappt med ibland eftersom det var många som ryckte i mig och hade önskningar eller som bara tänkte på sig.
Och jag tänkte och ville men hann inte alltid tänka på min vilja.
Det hanns inte med.
Jag kom i andra hand.

Sedan har jag bytt bostad.
Det har gått bra även om det tog tid att packa upp alla kartonger och även fast garaget ser ut som ett drömprojekt för någon dokustylingsåpa på TV3.
Men jag trivs här-
I min radhuslägenhet, i mitt älskade Halland.
Jag flytt int.

Sammanfattningsvis
- Sorgen har varit mycket mer påtaglig och närvarande än vad jag någonsin kunnat förstå.
- Jag har gråtit mer än vad jag trott vara möjligt, undrar hur många liter det blivit sammanlagt?
- Jag har lärt känna en del nytt folk, samtidigt som andra utfasats till att bli f.d vänner.
Alltså.
Vänner som jag trodde var vänner visade sig inte vara så bra vänner.
En del andra har jag återfått kontakt med efter några års uppehåll.
Och andra är nya som blivit mycket goda vänner.
- Det har varit mycket bråk och diskussioner. Jag har skrivit ned det mesta och jag hade planer på att publicera det. Men..jag tror inte att jag orkar det..än..
- Jag har lärt mig, se där,  (fast egentligen visste jag det sedan förut) att det inte alls är så att man blir starkare av allt det man går genom.
- Jag är mer rädd om mig själv numer, jag säger ifrån mer ofta än tidigare.
Det är ju mitt liv!
- Jag tänker bo kvar här nere, finns ingen anledning flytta norrut.
T.o.m en grav och gravsten finns förberedd för mig.
- Saknaden, saknaden, den går inte att förklara.
Den måste upplevas.
Fast helst inte.
 
//Annelie

Öppet brev

Jag är arg.
Verkligen arg.
Och ledsen. Kanske framför allt ledsen.

Därför skrev jag en dikt som inte är redigerad än.
Men håll tillgodo.

Öppet brev till familjen Cancer

Vi ville inte ha ert besök
Ni har skändat oss
Begått hemfridsbrott
Inte bara en gång
Er familj har påverkat vårt liv
Igen

Ge er iväg NU

Samtidigt viskar någon
Intill mitt öra :
Det här livet
Annelie
Det är livet
Alla har vi våra sorger

Ja, jag vet, jag vet, jag VET

Jag VET!

Men det räcker nu
Det räcker NU

Varför, varför
varför vi, igen
Vad har vi gjort för ont
Så vi förtjänar detta
Det var nog då

Det är nog nu

Varför?

Jag vill slå varje medlem av klanen cancer i ansiktet!
Jag vill sparka på er hårt!
Förnedra er!

Utan att tveka och utan medkänsla

För det är vad ni gör mot oss
Det är vad jag vill
Ruinera ert liv

Utplåna er Familjen cancer

Till vår hjälp har vi kallat in
Forskare
Präst och församling som ber förböner
Nya mediciner
Anhöriga och vänner vars tankar påverkar

Vi hoppas att er familj
Cancer
En dag är utrotad

/Annelie