BAM! Där var jag inte beredd! Vitsipporna, vitsipporna

Det är ett tag sedan jag bloggade.
Jag har haft lust att skriva men det har inte blivit av. Inom mig bär jag många, många tankar som behöver luftas men jag hittar inte alltid orden eller lusten frö att skriva men idag så.

För så här är det. Idag så hade jag en konversation med en vän och då skrev han vitsippor.
BAM! Plötsligt kommer minnen tillbaka till då för 10 år sedan.
En underbar vår.
Underbara vitsippor som blommade som aldrig förr!
Det var så vackert!
Då var det så vackert.
Vackert i den stora sorgen.

Den våren miste jag min kärlek, min själsfrände.
Han som var den mest allmänbildade och smartaste person som jag någonsin träffat.
Den som gav mig så mycket kärlek, ny kunskap samt fick mig att tänka i nya banor.
En beläst man som hade allt.
Jodå, brister också såklart.
Vi bråkade, såklart.
Jag var en bitch ibland och jag kunde bli irriterad på honom men i grunden fanns vår stora kärlek vilket många såg och kommenterade.

Våra ömhetsbevis.

Den våren, 2009, var det en massa läkarbesök, dialyser, nya mediciner, sömnlöshet, oro, tårar och..
Vitsippor som blommade
I miljontals kändes det som.
Dotterns stannade bilen för att fotografera längs vägen från Halmstads sjukhus strax innan påsk.
Vitsipporna som bara fanns där medan han, Indianhjärtat, sakta sade farväl till livet.

Han sa till mig:
Hur ska du klara dig Annelie?
Det vet jag fortfarande inte men jag gör ju det uppenbarligen.

Nu kanske ni tror att jag inte gått vidare.
Att jag fastnat i min sorg.
Så är det inte.
Jag har gått vidare men minnen kommer tillbaka.
Det är inte konstigt enligt mig.
Alla är vi olika och en person som betytt och satt djupa spår i ens liv måste få ta plats.

Jag saknar min B precis som jag vet att han saknar mig, sitt A.

Denna låten hörde vi då men jag orkade inte tänka så vid den tiden. Orkade inte spela den för honom för det gjorde för ont.
Vet att han också tänkte/kände så.
A, min B, mitt indianhjärta, du lämnade mig för tidigt.
#fuckcancer
Denna är till dig.
Nu vågar jag spela den för dig.

Nu är vi båda två ensamma

Idag efter jobbet mötte jag en kvinna som jag inte pratat med på ett bra tag.
Vi brukar bara heja och småprata i förbifarten någon gång .
Så jag sa Hej och hon likaså så jag fortsätter.
Sedan vänder hon sig plötsligt om och säger:
- Nu är vi båda två ensamma.
-Vaddå? säger jag och stannar.
- Min man dog förra veckan säger hon med gråt i rösten och tårar i ögonen. Du vet ju hur det känns.
Jag kramade om henne.
- Ja jag vet sa jag..men vad har hänt?
Hon berättade kort.
- Ja, du vet sa hon, men jag orkar inte prata mer nu. Vi får pratas vid senare.

Ja, vi får pratas vid senare, och ja, jag vet hur det känns även om var och en har sin egen sorg.

Nu så kastades jag tillbaka 7 år i tiden.
Jag minns våndan av att sova, sova och sova och ändå vara trött.
Att gråta och gråta men aldrig bli slut på tårar.
Att tänka tillbaka och minnas det fina och ångra en del.
Att ändå ibland skratta och känna glädje i allt.
Att bli så svag så..man till slut tror sig inte överleva smärtan men..man gör det..dag för dag.

Till slut så står man..jag..där och faktiskt lever igen till slut.
Trots allt.
Inte starkare men med ett jag som vet hur jag har orkat.
Jag önskar jag vore utan denna "erfarenhet" men det är jag inte.
Detta är vad jag varit med om. Jag kan inte förändra det förflutna, bara göra framtiden så god som ajg kan.

Låt sorgen ta tid.

Som sagt var:
Sorg 
handlar om brustna hjärtan.
Inte om trasiga hjärnor. 

Och

Humorns 
dolda källa är inte glädje, 
utan sorg 

Trots allt



Take care

Rensa ut..och en del annat också

Jag rensar bort en del gammalt..typ blombuketter jag fått och som jag torkat,de samlar ju ändå bara damm.
En del behåller jag såklart men annat slänger jag.

Mina tankar har ändrats ganska mycket efter att jag under några år tänkt över vad jag vill med mitt liv och hur jag ska leva.
Jag blir bättre och bättre på att säga Nej och att säga Ja.

I våras bestämde jag mig för att inte vara med att ställa ut foton i den årliga utställningen. Min inspiration är mycket låg och i dagsläget har jag inget nytt att komma med.
Det hade bara inneburit en massa extraarbete för mig så..
Jag känner mig mycket nöjd över det beslutet.
Heja mig!
;)

Det gäller att välja glädje!
Och välja glädje är just vad jag försöka göra varje dag.
Nej, det fungerar såklart inte alltid men..ofta..
Jag Carpe Diem-knarkar inte för det gör mig bara stressad...men jag är lösningsfokuserad och försöker att tänka så att jag kan må bra.
För det måste jag.

Häromdagen...morgonen..hörde jag denna..lite minnen från en tid då vägar skildes åt, en ravin och mörker som sedan byttes ut mot starka känslor och något fantastiskt.

Sov gott..det ska jag..

Optimist nävisst

Tacka vetja pessimist


Ut å cykla ska ja nu, schoo
Hörsch
//A

Vart tog han vägen..

..han Gadd,
Bara så bra låt..


/GaddGillare-A

Mår lite bättre

..lite mer youtube..
En favvolåt till

Ska gå ned och sätta på Lundell på högsta volym nu så att både jag och somliga grannar vaknar till.
//VillMåBättre-A

Minnen, minnen

Minnen, minnen från en tid för 'länge' sedan.
Som gett mig outplånliga minnen.
En text som är så underbar.


Take care
/Annelie

Lite Ol(i)ga minnen

Fick lite minnen efter att ha läst ett inlägg hos Strandskatan.

Sådana minnen så jag måste faktiskt skriva ett inlägg på stört.

Det är så att min första fröken hette Olga.

Hon såg ut som en Olga, en rysk Olga. Men inte med ett leende som Olga Korbut. Utan mer som en stasiOlga -

Glasögon

Bister min

Mager

Spetsig näsa

Arga ögon

Knut i håret

Spelade orgel med att riktigt misshandla tangenterna med hela sin tyngd

Denna arg-Olga påverkade mina första års skolgång på ett negativt vis.

Mina minnen av Olga är inte ljusa.

Jag minns inte min första skolavslutning.

Däremot minns jag -

När Olga (O)Korbut inför hela klassen berättade hur jag misslyckats när jag försökt räkna ut ett mattetal.

Alltså jag stod invid katedern när hon mer eller mindre talade om hur misslyckad jag var. Jag hade inte klarat av att räkna ut ett mattetal och nu visste alla om detta.

Jag minns hur jag skämdes, jag minns att tårarna sved bakom ögonlocken.

Jag har inte glömt även om jag önskat att jag gjort det.

Den enda gång som jag minns att Olga (O)Korbut log och var rar var då min far tecknat ett fint porträtt av henne som jag räckte fram vid avslutningen i tredje klass.

Tyvärr påverkade Olga och hennes sätt mig rätt länge under min skolgång.

Tackolov fick jag, vi, en fin magister i klass 5 som delvis fick mig att tänka om.

Att jag sedan gick ut gymnasiet med 5:a i matte samt är en hejare på digitalteknik samt sådana ämnen som kräver logiskt tänkande.

Det är en annan story.

Se upp för alla negativa Olgor därute!

/A

Sångminne

För tre veckor då Mannenimittliv kämpade på med sitt ..... döende..
Då "sjöng" vi en del ihop.
Bl. a så kunde vi se Kattegatt utanför sjukhusfönstret och vågorna rullade in mot stranden.
Jag kom att tänka på en Evert Taube sång och jag sjöng refrängen och hör och häpna min älskade sjöng med!
Svagt och knappt hörbart men ändå.

Ett magiskt minne.

"God natt, små vågor som klucka
god natt, små vågor som klucka
god natt, små vågor som klucka
god natt, små vågor
god natt"
Ur Evert Taubes - Vals på Mysingen


/A