Sleepless but no´t in Seattle

Dagen igår var rätt så OK. (måndagen alltså)
Lite Ulla-Bellajobb samt annat pappersgöra men framförallt filande på ansökningar och andra formalia, viktiga sådana.
I veckan ska de vara klara.
Förutom detta så lider jag av halv bloggtorka, dessutom så har jag lite svårt för att somna just nu.
Lite sleepless kan man kalla det om man nu vill vara svengelsk.
Idag fick jag foton tagna av yngsta dottern på mig och Mannenimittliv på långfredagen 2009 skickade till mig via e-post

Fotona var så fina, så fina.
Om och om igen har jag sett på dem.
De är märkliga på så många vis.
Bl. a för att det syns att vi håller varandras händer så hårt.
Och jag minns att det ju var så ..att vi gjorde just det, höll i varandra hårt.
För att vi nog båda omedvetet visste att vi snart var tvungna att låta vårt gemensamma liv upplösas.
Och det blev ju det alldeles för snart.
Åtta dagar efteråt var han ju borta,

In i det sista så fortsatte jag hålla hans hand.
Den hand som var min trygghet under flera år.
Jag släppte inte greppet men lät honom tryggt gå bort.
Saknaden är ofattbar.
Sorgen obeskrivbar.

Min väg efter sorgen har jag stapplande påbörjat.
(ja oavsett kryckor)
Det kommer alltid finnas ett ärr i mitt hjärta.
Ett rött ärr.
Röd såsom kärlek.

/Annelie