Länge sedan och 7 år har gått

Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska avsluta mitt blogginlägg.
Jag får helt enkelt bara skriva rakt ut från hjärtat och om det blir lite huller om buller så orkar jag inte rätta till det.
Är ju ett tag sedan jag bloggade senast och då handlade det om sorg, vilket detta inlägg delvis kommer att handla om.

Idag är det en årsdag.
Det är 7 år sedan mitt indianhjärta, Mannen i mitt liv drog sitt sista andetag.
Och idag är en dag som känns i hjärtat samtidigt som att livet gått vidare och sorgen är inte så kvävande som för 7 år sedan eller 6 år..eller 5 år..
För efter 3 år började jag sakta att återhämta mig.
3 år efter att jag sett min B, som var mitt A, dra sitt sista andetag så..var sorgen inte lika svår.

Efter 3 år så kunde jag sakta känna att livet ändå var Ok...inte perfekt..inte helt bra men Ok..
Jag grät varje dag i minst 3 år.
Sedan vände det.
Och numer gråter jag bara när något särskilt händer som triggar mina minnen eller känslor.
Inte alls varje dag-

Jag har dejtat och det var en bra erfarenhet att ha med mig.
Nu vet jag att jag faktiskt kan dejta och jag vet vad jag vill. Jag släpper inte heller någon nära inpå mig, vilket kan vara en nackdel, men jag är rädd om mig själv.
Jag saknar någon vid min sida ibland samtidigt som jag faktiskt tycker det är skönt att vara bara med mig själv. Jag letar inte..orkar inte med sådant..jag bara är..det som händer det händer..
Dock är det jobbigt med allt det praktiska...jag ogillar att handdiska och är inte längre någon expert i köket mer än några paradrätt.

Även om jag inte gråter varje dag längre så pratar jag med mitt indianhjärta.
Jag rådfrågar honom men får inga svar.
Jag ber varje dag att han och min pappa ska vaka över mig och mina kära samt andra personer som står mig nära.
..hittills har det gått bra..#pepparpeppar

Vad döden/cancern tog ifrån mig var min bäste vän, min kärlek, den som förlät mig när jag gjort fel, som såg mig som den Annelie jag är. Han som lyssnade på mig och coachade mig när det behövdes. Mitt indianhjärta som bad mig vara rädd om mig och som var den klokaste och mest allmänbildade människa jag någonsin känt.

När han var död så sa en sköterska:
- Den värme och kärlek ni kände för varandra syntes verkligen.

Ikväll är en tillbakablickens kväll.
Jag behövde skriva av mig.

Ta hand om er.

I den stora sorgens famn