Visar inlägg med etikett mannenimittliv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mannenimittliv. Visa alla inlägg

lördag 30 oktober 2010

Minus plus, hög och låg, styrka och svaghet

Halloween..hmm..det är tydligen denna helg.
Jag trodde det var nästa helg.
Vilken tur att mina grannar påminde mig om detta igår.
Och idag, troligen senare inatt också,
Musik it is.
hög nivå.
Eller låg, det beror på hur man ser det, eller hör det.
Veckan som gått har varit ganska bra..
Många tankar trängs i mitt huvud.
De som återkommer vid den här tiden på året.
Det som hände då, för tre år sedan.
På dagen tre år sedan.
Då vårt liv förändrades.
När beskedet kom.
När sjukdomen slog till.
Idag är jag förändrad.
Ensam sedan ett och ett halv år.
Utan min livskamrat som jag kunde prata med allt om.
Du är så stark säger så många.

Kanske
Ja, jag är stark.
Men det kvittar faktiskt.
Jag ville inte vara med om detta också.
Det var nog innan.
Det är nog nu.

Men just idag är jag stark.
Jag har hängt in och har hängt om mina blusar, kjolar, klänningar och kavajer .
Sorterat om i mina klädhyllor.
Jästranes vad jag är präktig.
..hehe..


  













Medan jag städat så har jag haft på spotify.
Ha det bra så hörs vi när vi hörs
//Tänk-A
Ps. Formateringen på inlägget ser helkonstig ut.
Jag vet, jag orkar inte gå in och formatera om via html, det ser ut som det gör. thatsit.
Ds

torsdag 16 september 2010

Hurry but no hurry och saknad

Hos mig är det fullt ös dagstid.
Det gillas.
Hemmavid däremot.
Då är det verkligen tvärtom.
Jag tappar luften när jag kommer hem.
Pyspunka kanske vore ett lämpligt andra namn för min del.

På tal om fullt upp så köpte jag en byrå i ek på Rusta som jag tänkte ha inne på en toalett för handduksförvaring
Hmm..den kan väl inte vara så tung..typ IKEA-möbel tänker jag, så den kartongen är ju en baggis för mig...
Jahamjujaha.
Det visar sig att RustaTillExtraprisEkbyrån väger hur mycket somhelst.
En kartong...eh..
Tur jag fick hjälp baxa in den i bilen.

Tur jag är envis som en gnu när jag kom hem.
Tur jag hade en pirra i garaget.
Smart av mig att skära upp kartongen för att senare bära upp delar var för sig på övervåningen.
Jag är stolt över mig själv.
Envishet lönar sig.

Jag saknar Mannenimittliv.
Varje kväll precis innan jag är på väg att somna så tänker och minns jag.
Varje morgon på väg i bilen likaså.
H a  n fattas mig.

Trots all sorg, trots den trötthet jag känner och trots det jag varit med om så ser jag framemot helgen.
Jag ska om vädret tillåter ta mig ut för att leta upp lite trattkantareller.
mmmmmmmmmmmmmm

Lite musik på det.
(Musiken har inget med texten i övrigt att göra)

Ha det gott så..ja...hörs vi när vi hörs
//A

söndag 18 april 2010

Årsdagen

Foto taget av mig i november 2009

Idag, för ett år sedan, kl. 06.12 drog min allra bästa vän tillika Mannenimittliv sitt sista andetag.
Jag satt vid hans sida de sista 4 dygnen, höll hans hand, pratade och sjöng lite grann.
Jag var med honom hela vägen.
Utom när han tog det allra, allra sista steget.
Där lämnade han mig på tröskeln.
Jag glömmer aldrig hans sista ord.
"Jag älskar dig mitt lilla hjärta.
Var rädd om dig.
Ta hand om varandra."
Jag glömmer det aldrig.
Aldrig.

Min bäste vän.
Min älskade.
Min krigare.
Som nu är borta.
Han finns inte längre.
Mer än i våra hjärtan, i mitt hjärta.
Mitt lilla hjärta.
Indianhjärtat.

Går livet vidare då?
Ja, visst gör det det.
Har jag lärt mig något av detta?
Nej, inget som gjort att jag vuxit som människa.
Tvärtom.
Det har varit för mycket i livet för att jag ska tycka att det varit någon lärorik upplevese.
Jag hade velat vara utan detta.
Jag är inte starkare nu.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Ingenting alls.
I N G E N T I NG_AL L S!

Ni får säga vad ni vill.
Men så är det.
Det finns helt enkelt inget positivt i det som hände.
Jag är inte starkare idag.
Inte heller Mannenimittliv (eller är det någon som är av en annan åsikt?)
Amen.

Hur har året som gått då varit?
 ..tufft.
Mycket tufft.
Jag har ordnat med begravning enl. Mannenimittlivs önskemål.
Det har varit diskussioner hit och diskussioner dit om saker som borde varit självklara.
Ett tag hade jag alldels för mycket folk omkring mig så jag inte ens hann tänka på mig själv.
Mannenimittliv tyckte ju att jag skulle vara rädd om mig.
Det hann jag knappt med ibland eftersom det var många som ryckte i mig och hade önskningar eller som bara tänkte på sig.
Och jag tänkte och ville men hann inte alltid tänka på min vilja.
Det hanns inte med.
Jag kom i andra hand.

Sedan har jag bytt bostad.
Det har gått bra även om det tog tid att packa upp alla kartonger och även fast garaget ser ut som ett drömprojekt för någon dokustylingsåpa på TV3.
Men jag trivs här-
I min radhuslägenhet, i mitt älskade Halland.
Jag flytt int.

Sammanfattningsvis
- Sorgen har varit mycket mer påtaglig och närvarande än vad jag någonsin kunnat förstå.
- Jag har gråtit mer än vad jag trott vara möjligt, undrar hur många liter det blivit sammanlagt?
- Jag har lärt känna en del nytt folk, samtidigt som andra utfasats till att bli f.d vänner.
Alltså.
Vänner som jag trodde var vänner visade sig inte vara så bra vänner.
En del andra har jag återfått kontakt med efter några års uppehåll.
Och andra är nya som blivit mycket goda vänner.
- Det har varit mycket bråk och diskussioner. Jag har skrivit ned det mesta och jag hade planer på att publicera det. Men..jag tror inte att jag orkar det..än..
- Jag har lärt mig, se där,  (fast egentligen visste jag det sedan förut) att det inte alls är så att man blir starkare av allt det man går genom.
- Jag är mer rädd om mig själv numer, jag säger ifrån mer ofta än tidigare.
Det är ju mitt liv!
- Jag tänker bo kvar här nere, finns ingen anledning flytta norrut.
T.o.m en grav och gravsten finns förberedd för mig.
- Saknaden, saknaden, den går inte att förklara.
Den måste upplevas.
Fast helst inte.
 
//Annelie

fredag 19 mars 2010

11 månader och en dag

Ett kors i iskyrkan i Jukkasjärvi som jag fotograferade den 26/12-09
Igår var det 11 månader sedan Mannenimittliv dog.
Idag är det elva månader och en dag.
Känns så nära men ändå så långt bort.
Vissa folk har slutat fråga om eller nämna honom.
Jo, jag fattar faktiskt att man inte kan fråga hur han mår.
Men jag har ju ett behov av att prata om honom ibland men en del de byter snabbt samtalsämne.
Det gör mig ledsen och lite besviken.

En del frågar hur jag mår.
Ibland mår jag inte bra och säger då det.
Och får frågan om varför och då förklarar jag men många orkar inte lyssna utan byter snabbt samtalsämne.
De gånger jag säger att det är bra så blir folk också glada.
Vilket jag givetvis förstår och uppskattar.

Men hör och häpna!
De gånger jag berättat att det inte är bra och berättat hur det känns och någon har lyssnat och jag fått pratat av mig.
Så blir jag glad efteråt!
Det vänder och det känns som om en tung, stor, sten fallit från mitt hjärta och jag kan skratta av hela mitt hjärta.
Det är bra samtal som blir bra stunder.

Alla dagar är inte tunga.
Vissa dagar känner jag mig nästan som vanligt även om jag inte ler lika ofta.
Men det går inte en dag utan att jag gråter.
Vissa dagar bara en gång per dag.
Andra fler än 10.
Saknaden går inte att förklara, inte heller sorgen.
Den är ..så....oförklarlig.

Jag ser ljusare på livet nu än för ett halvt år sedan.
Jag blir inte densamma igen, jag blir lite bättre.
Men fortfarande tror jag inte ett dugg på alla positivitetsministrar som tycker och tror att man blir starkare av varje motgång och att man lär sig något alltid.
-Skit ned er, vill jag säga men det gör man ju inte, så jag säger:
- Kära positivitetsministrar, det stämmer inte!
Det kan bli för mycket av motgångar och sorger.
Någongång urholkas stenen vet ni, det har nog alla läst om, så även positivitetsministrar.

Hoppas ni har det bra.
Hörs när vi hörs
/Annelie

tisdag 9 mars 2010

Glad, arg, frustrerad och ledsen

Dagen idag har varit både bra och mindre bra.
Jag försöker fokusera på det som är bra.
Det går bra från och till.
Snart har jag värsta, bästa, tjejstället här.
Jag känner mig lycklig över det.

Det tråkiga som jag önskar att jag kunde, kan kan jag men jag vill inte, delge er det, det stjäl så mycket av min kraft.
Även om jag försöker att tränga det åt sidan så är det en s t ä n d i g energitjuv.
Det handlar om ett av mina ex.
OBS! inte Mannenimittliv.
Jag försöker gång på gång att tänka positivt, att tänka i termer att "han vet inte bättre ".
Men snart så orkar jag faktiskt inte hålla masken längre.
Jag orkar inte försvara hans beteenden, eller att bara vara tyst hur länge som helst.
För då hamnar jag i det läget att den som tiger samtycker.

Och det gör jag inte.

Men jag måste tygla mig och för min kamp utanför Internet, fast hela mitt inre bara vill skriva, skrika, rakt ut hur frustrerad jag är.
Och om varför jag är så trött.
Förlusten av Mannenimittliv plus detta gör ju sitt till, det hade räckt med det ena....

Men snart så, har jag värstastetjejstället här.
Och jag längtar.
Och fokuserar på våren och det positiva som händer då!



Allt är inte bokstavligt.

/Rörig-A

tisdag 2 mars 2010

Skruvdragare&finger

Året började ju med ett trasigt ledband.
Förra veckan så slant ju min högra fot undan då jag höjdhoppade ur bussen.
(tackochlov så blev det inga skador då)
Idag så skruvade jag upp lite saker och vad händer?
Jo, den rackarns skruvade dragaren spårar ur och finner nytt spår i mitt vänstra pekfinger.
Kul, verkligen vad jag behövde.
Nåja det blev bara ett smärre blodvite och ett par plåster senare så är jag på banan igen.

F.ö har jag massor av tankar som jag inte vill skriva om här.
Snart är det ju 11 månader sedan Mannenimittliv avled.
Och det innebär ju med automatik att det snart är ett år sedan han lämnade jordelivet.
Att förklara sorgen som jag fortfarande befinner mig i känns svårt.
Det går helt enkelt inte.
Den är så tung, så mörk och så jobbig.
Samtidigt som livet utanför pågår och jag vill ju också vara med på tåget.
Om än på något annat vis, jag måste bara orka leva igen.
Av denna anledning och av lite andra olika anledningar så är det lite jobbigt just nu.

Nåväl, hoppas ni har det bra.
/Funder-A

Självklart lite musik

tisdag 23 februari 2010

Det är ju typiskt

Jaha, då har jag varit på 'utställningsmöte'.
Givetvis kom jag försent p.g.a igensnöade gångvägar och annat mög.
Typiskt.
Men möte blev det.
Och bra blev det, efteråt fick jag höra att det var bra att jag dök upp.
Det värmde mitt hjärta.

Efteråt fick jag skjuts hem av en man och vi satt i bilen säkert i 20 minuter och pratade.
Mina grannar, de unga festprissarna you know, de tittade ut ett flertal gånger och undrade säkert.
hehehe
Allt var helt oskyldigt, jag lovar. (Han är lyckligt gift, inte min typ och kunde varit min far)
Vi pratade om utställningen och annat som hör därtill.
Sedan kom vi in på min triggerpunkt:
Mannenimittliv
Jodå, det gick bra att prata om mitt lilla hjärta tills att vi kom in på att han (ja min vän alltså) var lite orolig för mig.
Vi har tidigare bestämt att han skulle komma över med en gåva till Mannenimittliv som jag ska få när jag var beredd att ta emot ett sådant besök.
Jag har inte signalerat att det är OK för att jag inte har orkat med att ta emot detta ännu.
Men nu bestämde vi att han kommer över någon dag.
Nu är jag beredd.

Tårarna kom när han la sin varma hand över min.
Det är ju typiskt.
Typiskt för mig att gråta när folk är snälla.

Nåja, jag är verkligen glad över att få känna mig behövd och att folk bryr sig.
Oavsett att jag är lika gråtigt, snorandes som Helena Bergström.
Favorit i repris

/Typisk-A

tisdag 2 februari 2010

Excuse me..NO`T!

Foto från fotoakuten
Idag pratade jag med vän som tyckte att jag är lite väl negativ när det gäller vädret.
Jag borde se det positiva i det som inte är så roligt eller så göra något åt det tyckte han.
Vi hade en givande diskussion om detta som jag nu ska försöka återge ur min synvinkel.
Visst kan jag flytta till ett annat land som han föreslog eftersom jag inte alls gillar snö...självklart.
Jag kan ju inte lösa problemet, vädret är ju som det är.
Där var vi överens.
Gilla väderläget?
Nej!
MEN jag är ju tvungen att acceptera det.
Men att vara glad över det..
Nope.
Det tänker jag inte vara.

Sedan blev samtalet djupare.
Och här är min åsikt ang. om man alltid måste se det ljusa i allt det som sker.

I våras miste jag ju Mannenimittliv, som ni ju vet, efter en tids svår sjukdom.
Han hade varit med om så många svåra saker i sitt liv, sådant som jag aldrig kommer att berätta här.
De som behöver veta vet.
Likadant för mig.
Jag har varit med om en del jobbiga saker i mitt liv. En del saker anar ni er till vad det handlar om.
Andra vet en del av er om.
Men mycket av det svåra vet bara ett fåtal personer om och de svåraste vet bara Mannenimittliv om och den kunskapen har han tagit med sig i graven.

Nåväl, till saken, alltså min point i om man alltid ska det positiva i det som sker i sitt liv.
Mitt svar är ett tydligt:
NEJ!
Hoppas att det var så tydligt att det skallrade i era fönsterrutor.
Varför inte då frågar ni er säkert?
Jo, det kan jag utveckla ganska mycket men jag ska försöka hålla mig kort och ge er exempel och frågeställningar på hur jag tänker.

 Att Mannenimittliv dog, ska jag bara lägga det bakom mig och istället tänka på allt folk som dog i exempelvis Haiti?
Skulle det göra mig mer lycklig, alternativt mindre olycklig, över att andra har det värre?
O M jag nu skulle bli gladare över att jag inte bor i Haiti eller över att folk mår sämre än mig, vore det då sunt att må bra av det i så fall?
Jag tror i n t e a l l s på att man alltid lär sig saker efter att man varit med om traumatiska saker.
Man behöver inte lära sig allt och varför ska en del lära sig mer den svåra vägen?
Det är inte alls säkert att man går starkare ur det hela.
Det vet jag av egen erfarenhet.
Jag ska vara hård, rak på sak och säga att det är:
Floskler, bullshit och något som flåshurtiga lärdigsjälvkännaresomdessutomäramatörpsykologer svänger sig med.

Carpe diem. Det uttrycket är det också många förståsigpåare och hemmapålästa psykologer som svänger sig med.
De som verkligen kan leva efter tesen - C.a.r.p.e D.i.e.m- det är de som precis håller på att mista livet eller stått på randen till att förlora allt.
Då först - kan man fånga dagen.

Förresten en sak till.
O M vi nu alltid gillade läget, alltid bara såg det positiva i allt som sker.
Hur många stora uppfinningar hade blivit gjorda då?

Nu kanske ni tror att jag aldrig är glad eller att jag är bara glad eller bara ledsen.
Där har ni fel mina vänner.
Min dagar är ofta inte antingen ettor eller nollor, plus eller minus.
Varje dag är unik.
Saknaden efter Mannenimittliv är stor, livet kommer aldrig bli detsamma igen.
Mitt i sorgen är jag så glad över att jag under nästan en fjärdedel av mitt liv har fått gåvan att leva med en underbar person som gett mig så mycket på alla vis.
Och ja, jag kan känna mig riktigt genuint glad emellanåt.
Att jag klagar över vädret - JA!
Men det förstör inte min dag.

Puh, det blev ett långt inlägg.
Ha det bra i snön, hoppas ni gillar det.
//IblandBlirDetLångaInlägg-A

tisdag 26 januari 2010

Sleepless but no´t in Seattle

Dagen igår var rätt så OK. (måndagen alltså)
Lite Ulla-Bellajobb samt annat pappersgöra men framförallt filande på ansökningar och andra formalia, viktiga sådana.
I veckan ska de vara klara.
Förutom detta så lider jag av halv bloggtorka, dessutom så har jag lite svårt för att somna just nu.
Lite sleepless kan man kalla det om man nu vill vara svengelsk.
Idag fick jag foton tagna av yngsta dottern på mig och Mannenimittliv på långfredagen 2009 skickade till mig via e-post

Fotona var så fina, så fina.
Om och om igen har jag sett på dem.
De är märkliga på så många vis.
Bl. a för att det syns att vi håller varandras händer så hårt.
Och jag minns att det ju var så ..att vi gjorde just det, höll i varandra hårt.
För att vi nog båda omedvetet visste att vi snart var tvungna att låta vårt gemensamma liv upplösas.
Och det blev ju det alldeles för snart.
Åtta dagar efteråt var han ju borta,

In i det sista så fortsatte jag hålla hans hand.
Den hand som var min trygghet under flera år.
Jag släppte inte greppet men lät honom tryggt gå bort.
Saknaden är ofattbar.
Sorgen obeskrivbar.

Min väg efter sorgen har jag stapplande påbörjat.
(ja oavsett kryckor)
Det kommer alltid finnas ett ärr i mitt hjärta.
Ett rött ärr.
Röd såsom kärlek.

/Annelie

fredag 15 januari 2010

Långt inlägg om sorg, stjärnor och bloggläsare


Igår var jag som skrivet och sagt iväg till Halmstad för den väbehövliga stunden med mina älskade "sorgekamrater".
Det var nästsista gången och vi hade nog kunnat sitta där i flera timmar och samtalat.
Det känns som om vi står varandra så nära efter dessa samtal.
Om än lite olika både som personer och med de erfarenheter vi har.
Men sorgen för oss samman.

Tankar behöver ju bearbetas efter sådana här känslomässiga möten.
Jag har gett en bit av min sorg till de andra som har delat med sig av sin sorg och erfarenhet till mig, till oss.
Det känns fantastiskt och värdefullt.
S o r g -t a r- t i d.
Man kan inte skynda på processen.
~~~~~~~

Ofta står andra där och önskar att man ska vara som vanligt, det har ju gått så lång tid.

Men man glömmer inte så lätt älskade personer som man haft en långvarit relation med eller?

Man glömmer inte bort minnen man har haft med en älskad person som man mist, det vore väl hemskt eller?

Livet blir aldrig som förut, det kan det aldrig bli eftersom man inte får tillbaka sitt gamla liv.

Något saknas, den älskade personen.

Något har tillkommit som man inte vill ska finnas.

Sorgen.

~~~~~~~~

Igår när jag körde hem såg jag en stjärna falla.

Och direkt så halvskrek jag ut i bilen vad jag önskade mig..hmm..det får man väl inte göra om ens önskningar ska uppfyllas eller?

Update-Dock har inte stjärnfallet NÅGON som helst koppling till nedanstående text.

Och..gissa vad?! Jo, jag tror att NetOnNet läser min blogg...eller jag vet det av olika anledningar. En anledning till det är att igår så damp det ned ett presentkort på 300kr i min postbox. Två dagar efter att jag bloggade om detta.

Bra där, NetOnNet att ni är vakna och förstår att bloggar påverkar. Credit ges och NetOnNet ligger inte längre på utelistan. Men jag rekommenderar inte folk att köpa just datorer *där..särskilt inte av märket Packard Bell.

Hoppas ni har det bra

/ngrandig-A

* Detta gäller alla företag som säljer datorer. Köp inte en dator utan att ha kollat upp hur du går tillväga om datorn går sönder. Alltså om du måste sitta i telefonkö, paketera själv och annat som kan ha betydelse för dig.

Lite musik

torsdag 7 januari 2010

Stolt och kryckad


Lägg märke till de coola broddarna!

I morse ringde jag till min vårdenhet/vårdval för att få en tid vilket jag fick kl. 10.20.
Min väninna ringde mig för att checka så jag hade beställt tid och sedan kom hon som skjuten ur en kanon för att skjutsa mig in till stan.
Min rara väninna är ovärderlig.
Åh, vad glad jag är att jag har henne.

Jag blev undersökt och fick veta att jag har en mjukdelsskada och ledbandskada. Jag fick också ett bättre stödförband och kryckor och skickades sedan vidare för röntgen.
Väl tillbaka fick vi preliminärt besked om att foten inte är bruten.
Tack gode gud för det!

På vägen tillbaka hem så säger hon:
- Men Annelie, nu är Mannenidittliv glad över att du äntligen tog dig in för undersökning.
Han ville ju att du tar hand om dig.
Du är nog lite dålig på att göra det.
Om jag plötsligt blev lite 'snuvig' och plöstligt måste snyta mig när hon sa så?
.........................

Nåja, nu har jag kryckor med broddar på dessutom.
yeeah..tror jag ska strunta i att fälla in dem vid lämpligt tillfälle.
Så nu kan jag faktiskt gå ut och gå någorlunda utan smärtor.
Dessutom så behöver jag inte trycka på hissknappar med handen, utan jag kan coolt bara lyfta upp kryckan.
Så jag deppar inte så mycket.
Tack underbara S för att du ställer upp för mig. Jag tror inte du läser min blogg men du får denna bekräftelse även på Internet.

Ha det bra
/Fot-A-tillikaStolt-A
Ps. Note to self och till andra..hehehehe...fick höra idag att farbror S (ca 87 år ) i Kiruna tycker att jag är sååååå trevlig att han t.o.m berättat det för sina barn och barnbarn.
Det värmer.

lördag 2 januari 2010

Resumé år 2009

Nu ska jag försöka skriva en liten resumé av året som gick.
Några ljusglimtar finns det men ni får vara beredda på att det mesta är tungt.

Året och Januari började med att Mannenimittliv fick lunginflammation den 1/1. På kvällen började han prata med mig om att han inte trodde han hade så långt kvar. Jag blev givetvis väldigt ledsen och försökte att lyssna in men det var svårt.
Någon timme efter vårt svåra samtal så fick han feberfrossa så jag ringer efter ambulans mot hans vilja.
Det hela reder ut sig och han blir utskriven efter några dagar.
Nytt mod infinner sig i vår familj.
Men njurarna lägger av.
Det blir dialys varannan veckodag.

Februari -
fortsatte med inläggning och vård av Mannenimittliv.
Läkare konfererar om hans fall.
Vad ska man göra?
Jag tillbringar några nätter sovandes antingen i en stol eller i en besökssäng.
Det är jobbigt för oss båda.
Många tårar och samtal men ändå gott mod.
Mannenimittliv orkar ändå med promenader men mer smärtgenomslag börjar märkas.
Han får morfinplåster som funkar bra, vi pratar en hel del om livet.
Det är tungt.
Dialysen betyder mycket.
Söndagarna är en pina.
Måndagar är lyckodagar.

Mars-
blev en konstig månad.
Mannenimittliv och jag är ute och äter på Laxbutiken, han vill göra roliga saker och inte bara vara patient. Han mår relativt bra emellanåt men smärtan i kroppen gör sig mer och mer påmind.
Morfinplåster dosen ökas på så även tabletterna.
Jag får hjälpa honom mer och mer med det ena och det andra.
Tröttheten blir mer och mer uttalad, han sover mer.
- I mitten av mars.
Samtal med läkare.
Det var tungt.
Vi får sikta på att han lever till sommaren.
Jag förstår men förstår ändå inte.
Givetvis hoppas jag på att tiden inte är så kort, det kan bara inte vara så.
Men fler och fler tecken dyker upp.
Illamående, trötthet och den hemska smärtan.
Återigen ökas morindosen på.

April-
De blandade känslornas månad.
Vi fick besök av släktingar för att läget inte är så bra.
Palliativa teamet kommer på det första och enda besöket.
Det var så varmt ute. Aldrig har väl april varit så varm och solig eller?
Mannenimittliv kommer hem efter en dialysbehandling och berättar om en medicin som kan förlänga livet lite till!
Vi är båda två 'förhoppningsfulla' och glada. Med smått darrande ben hämtar jag ut den dyra medicinen på skärtorsdagen.
Den första tabletten tar han på påskdagen, det enda han kunnat äta då var näringsdrycker.
Vi åker ut och fotograferar kring den blivande graven och kyrkogården.
Det är tungt.
Därefter åker vi för att handla glass med flickorna.
Jag känner en oro som jag inte visar för någon.

På annandag påsk, vaknar vi för sedvanliga dialysen.
Han mår inte alls bra
Jag blir uppringd av dialysavdelningen, dialys går inte att göras.
Mannenimittliv blir inlagd.
Jag får veta att han när som helst kan avlida.
Jag är vid hans sida under 4 dygn tills att han avlider med mig vid hans sida och hans hand i min den 18/4.
Nu har han inte ont längre, han har frid.

Men redan på dödsdagen börjar en del planera för framtiden.
Jag känner mig arg, ledsen och besviken.

Resterande delen av april är ett strukturerat kaotisk med prat om begravningsceremoni, folk som vill ta över och tro sig veta mer. Men det reder ut sig.
Och det är jag som tar hand om både begravningsplanering och annat som hör där till.
Jag har folk hos mig hela tiden, det snackas, plockas och frågas och är aldrig tyst.
Det är påfrestande.
Jag bara gråter och sover.

Maj-
Mannenimittliv begravs den 12:e.
Begravningen blir perfekt.
Fullsatt kyrka, fint väder, allt klickar.
Vädret är fint, solen skiner nästan varje dag.
Somliga rotar runt i mitt hem, jag blir så frusterad så att jag inte kan hålla emot ett utbrott.
Bra gjort av mig tycker jag.
De sista gästerna reser hem den 15:e.
Men jag blev inte kvitt det eviga ältandet för det. Tyvärr.
Jag kände mig hårt pressad och tyngd.
Men jag är äntligen ensam så jag kan få fokusera på att ta mig vidare.
Jag söker nytt boende.
Och får veta att jag får en fin lägenhet.

Juni-
Bouppteckning.
Det är varmt och jag är ledsen.
Funderar på köpa ny kamera.
Börjar packa och börjar flytta.
Jag har några av mina foton med på en utställning.
Får sålt en del tavlor.
Kändes skönt.

Juli-
Flyttar in klart i lägenheten.
Mycket bråk och andra otrevligheter.
Det är fortfarande varmt, jag orkar inte vara ute och sola.
Känns som en mycket märklig månad.
Aldrig har jag väl varit blekare.
Beställer ny kamera efter många om och men.

Augusti-
Min dator går sönder.
Jag köper en ny.
Det är varmt ute.
Jag är fortfarande blek p.g.a att jag inte sitter ute och solar..
Får besök av släkt.

September-
Besöker Liseberg, IKEA, Tylösand etc. med döttrar coh svärson.
Får min nya kamera med ett av objektiven.
Hinner med ett besök på bokmässan där jag träffar Markattan och Speja.
Jag hittar också trattkantareller efter många om och men.
Härligt!
Fortfarande småbråkigt med vissa personer.

Oktober-
Det regnar och det regnar och sedan regnar det.
Jag drömmer konstiga drömmar.
Ofta mardrömmar.
Min nyinköpta dator lägger av.
..suck..
Men ingen fara, jag fick tillbaka den just innan jag åkte på julresan....2 månader efteråt
Det har jag glömt att berätta, inlägg om detta kommer så småningom.

November-
Jag är på minnesgudstjänst.
Tårarna går såklart inte att hejda när Mannenimittlivs namn läses upp.
Jag får veta att det kommer att bli en auktion av somliga saker ur Mannenimittlivs bohag.
Det gör ont i mig.
Jag känner mig bedrövad.
Sedan händer det grejer och jag hinner bärga somliga saker som annars bara hade kastats eller stannat kvar i mitt förra hus.
Jag åker på auktionen och blir än mer bedrövad men samtidigt ropar jag in grejer för en 'spottstyver'.
Det känns i mitt hjärta när jag ser somligt.
T. ex saker inköpta till barnen , i med deras namn ,märkta kartonger.
De ville de inte ha.
Jag mår illa men bestämmer mig för att gå vidare, jag har iallafall både fått och köpt saker som ändå var 'viktiga' för mig.

December-
Julmånaden.
Jag tar fram julljusstakar och hänger upp julgardiner.
Bara för att det ska vara så.
Och för att jag gillar ljus.
Någon julstämning har jag inte.
Men jag åker upp till Kriuna och firar jul med släkt.
Mycket trevligt, såklart annorlunda mot förut men så är det ju.
En hel del foton blir tagna och många promenader blev det för min del.
Sammantaget så blev december en hyfsad månad.

2009 har inte varit något bra år.
Allt har såklart inte varit svart.
Men det känns som om de tårar jag fällt nog skulle kunna fylla på Ätran med någon centimeter.

Nu hoppas jag på att 2010 blir bättre.
Annat är otänkbart.

Ha det gott
/Annelie

söndag 29 november 2009

Spindelväv

En stor ängel köpte igår en mindre ängel av keramik som spelar cittra, eller något, samt en annan som sitter på ett fejkmoln.
Jag spelar inte cittra, ej heller sitter jag på ett moln.. än.

Nåväl, efter julmarknaden gick jag ut för att fotografera, det var rätt mörkt men några bra foton blev det.
De behöver jag redigera lite mer så det tar jag en annan dag. ..kanske..

F.ö så har jag i stort sett julpyntat klart.
Det blir inte så många tomtar i år.
Oräknat de på loftet.
Huvudsaken är att jag får ljus.

I förmiddags var jag förbi Mannenimittlivs grav.
Det är nog ingen idé att ta med kameran tänkte jag.
Fast sedan ändrade jag mig och kompromissade.
Det blev G9:an som fick promenera med mig.

Ensam på kyrkogården var jag.
Dimman låg som en grå filt över alla gravar.
Jag pratade med Mannenimittliv.
Inga svar..vad förväntar jag mig egentligen?

Inget svar mer än ett par tunga vattendroppar från lönnen invid graven som föll ned på mig.
Varför träffade de just mig?
Varför var de inte fler?
Det blåste inte.
Slumpen, ödets ironi eller?

När jag efter att ha tänt två ljus, gick genom kyrkogårdsgrinden så såg jag två spindelnät.
Ett på vardera sida av grinden.
Glad över att ha kamera med så fotograferade jag dem.

Bl.a detta fotograferade jag idag genom kyrkogårdsgrinden. Har också foton på bägge två grindarna med spindleväv i.
Ja, jag är nöjd med bilden. Och JA, jag vet jag kan bearbeta den ännu mer.

Hoppas ni har det bra denna första advent.
/Annelie

måndag 16 november 2009

En dag i taget..

..är det som gäller för mig just nu.
Jag har helt enkelt inget annat val.
Livets pendyl svänger ju för alla.
Det känns bara som om min pendyls svängningar har varit ganska så kraftiga.
Och det är tungt att orka med.

Fortfarande svänger pendeln.
Men inte med samma slagkraft.
Det går fortfarande att komma åt mig och slå omkull fötterna.
Jag är inte lika stark som tidigare.
Men inte heller lika skör som för ett tag sedan.

Dock har jag triggers.
Då jag reagerar.
Det är svårt förutse dessa.

Jag måste nu gå vidare och lägga bakom mig det som sårat mig och som fortfarande gör mig ledsen.
Men det är dags för ett avslut.

Inte avslut med sorgen och inte ett avslut med Mannenimittliv.

Utan ett slut med det och de som gör mig illa.
Det som får mig att må illa.
Jag hoppas på att jag snart kan förlåta fullt ut.
För min skull.

Hoppas ni har det bra
Vi hörs när vi hörs
/Allvarlig-A

söndag 8 november 2009

Tvivel och det kan faktiskt bli värre


Jaja..jo jag har fotat detta..men det är bara en illustration.

Ibland kan det ju hända att man tvivlar på sig själv.
Det händer åtminstone mig emellanåt.
Tänker jag fel, gör jag fel, är jag arg och ledsen i onödan?
Så tänker jag.
Har jag fel?
Javisst har jag fel emellanåt, precis som alla andra.
Men..
Just nu..i det kryptiska inlägget som jag skriver så..


Faktiskt tycker jag att jag har rätt i mina funderingar.


Det löser sig inte att dumpa fysiska eller mentala ting via containers.
Att ens någon som för länge sedan inte har med containers att göra, plötsligt ska blanda in sig i leken.
Det gör att jag känner mig..äcklad..
Hårda ord men sant.

Tack iallafall M för ditt stöd.
För att du stod ut med att jag till slut inte orkade hålla masken idag.
Jag hatar att gråta när jag pratar i telefon
Tur det iallafall inte var bildtelefon.

Ha det bra
Vi hörs när vi hörs
/A

lördag 7 november 2009

Tack


Ja, jag har varit ute och fotat idag också..
Tack för ert stöd.
Det är mycket nu.
Jag berättar lite mer om vad som händer någon annan dag.
Har precis avslutat ett samtal med en person och det rev upp en massa känslor och frågor inom mig.
I morgon ska jag ut och köra en vända med personen i fråga.
Det på mitt initiativ.
Känns både bra...och samtidigt..så..
Vill jag bara skrika och skriva rakt ut vad som händer och vad jag känner.

Men jag väntar med det.
Bäst så just nu, men snart så är mitt tålamod slut.
Jag håller på att spricka av frustration.

Vi hörs när vi hörs
/A

fredag 6 november 2009

Bedrövad

Det är några som har frågat mig hur det är via mail.
Detta eftersom jag inte bloggat på ett tag.
Här kommer svaret:
Det är bedrövligt.
Jag funderar på vad jag vill skriva utan att avslöja för mycket.
Alltså jag filar och tänker över formuleringar.
Egentligen vill jag skriva vad som händer och hur jag tänker bara så där rakt av..men..
Nej, det är inte läge för det.
Inte som det känns just nu i alla fall.
Men som sagt var..en bok..

Dock är jag inte ensam om att vara ledsen och fundersam.
Tyvärr är jag inte det.

Vi ses när vi ses
/Annelie

tisdag 3 november 2009

Stamcellsforskning

Under två års tid har jag intresserat mig för stamcellsforskning p.g.a Mannenimittlivs sjukdom.
Ja..som amatör och anhörig alltså..
Det finns ett stort intresse för detta inom medicin och forskning när det gäller en mängd sjukdommar. Inte bara cancer utan även MS och ALS.
Mannenimittliv gick ju som skrivet var genom en autolog stamcellstransplantation.
Den blev lyckad..väldigt lyckad.
Inga spår av sjukdomen syntes. Vi visste att elakingarna lurpassade där i bakgrunden eftersom det var hans eget DNA som fördes tillbaka i kroppen efter att immunförsvaret hade slagits ut.
Att ta stamceller från någon anhörig eller så var inte aktuellt eftersom försök visat att det inte varit så lyckat med hans diagnos.

Men..sjukdomen kom tillbaka, väldigt snabbt.

Hursomhelst så är jag väldigt glad över att forskningen fortsätter.
Och någonstans ute i medicinforskningens provrör så görs kanske just nu försök på Mannenimittlivs stamceller som blev över vid donationen.
Så på något vis finns han här..eller där..kanske fortfarande djupfryst men..hans DNA har nyttjas eller ska nyttjas för forskning.

Det värmer mig.

Malou von Sivers har i veckan ett tema i sitt program "Efter 10" som handlar just om stamcellsforskning.

Se och hör gärna detta program om en flicka som nu är helt botad från sin svåra leukemi just genom stamcellstransplantation.


Och han blev botad från sin avancerade prostatacancer

Förstår om ni tycker att jag är nördig.
Ni har rätt.

Jag är det.

Ha det bra
/Nörd-A

måndag 2 november 2009

Tunga tankar, likaledes tårar


Minnesgudstjänst var det igår.
Mycket, mycket vackert och stämningsfullt.
Kyrkan var fullsatt.
Jag var där med min väninna tillika granne.
Det tändes ett ljus för varje medlem i församlingen som avlidit sedan förra årets minnesgudstjänst.
Plus ett ljus för de som tidigare mist en anhörig.
Samtidigt som ljusen tändes så lästes namnen på de avlidna upp.
Var för sig, utan hast och med känsla, det kändes i hjärtat hos mig.
Många ljus blev det.
Jag visste att tårarna skulle komma.
Men jag försökte kämpa emot så länge som möjligt.
Det vanliga tricket att trycka klacken mot foten fungerade bara ett litet tag.
Sedan var det kört när jag såg andra sörjande.
De tårar som då rann nedför mina kinder kändes så tunga.
Fysiskt tunga.
Liksom som att de var gjorda av bly.
Tungt saltvatten.
Gudstjänsten avslutades på kyrkogården precis utanför kyrkan där vi alla sjöng Härlig är jorden.
Precis när vi var klara så..
Blåste det upp!
Jag tog det som ett tecken.
Ett tecken från Mannenimittliv och andra själar som inte finns med oss nu men som var närvarande.
Inte fysiskt men i en annan dimension.
Man kan alltid säga att det finns naturliga orsaker till allting.
Javisst, jag vet det.
Jag söker inga bevis för vare sig det ena eller det andra, för det har jag inte.
Dock tror jag på att någonstans så finns det något som ingen av oss riktigt förstår.
Än.
/Annelie

lördag 31 oktober 2009

Ljus och mörkt


Mitt änglaljus som kommer att brinna tills jag lägger mig ikväll.
Så är det då Alla helgons dag idag.
Första gången på länge som jag är ensam hemma en sådan här dag.
I morse klädde jag mig "fint", svart klänning, svarta strumpbyxor och svart kappa.
Sedan körde jag iväg för att inhandla två gravdekorationer och sedan iväg till kyrkogården.
Konstigt är orden för dagen.
Jag fotograferade men..inga av de bilderna har jag lust att publicera.

Väl hemma så har jag blivit uppringd av både svärfar, en vän från Skåne samt en väninna som miste sin man för drygt ett år sedan.
Min väninna ville dra med mig ut för att äta men..jag vill inte.
Jag vill vara ensam just nu.
Så kul är jag.
Så väninnan och jag bestämde att vi ska träffas i morgon kväll.
Grannarna tänker tydligen på allt annat än att ta det lugnt, kanske det blir det party all night long för dem.
För ungefär ett halvår sedan hittade jag en hemsida som handlade om cancer, om lymfom. Jag tror att det var genom att jag googlade på autolog stamcellstransplantation.
Nåväl, hursomhaver så har David Gottlieb letat reda och översatt en sida där olika cancerformer har sitt eget band.
Ja, t. ex rosa för bröstcancer och ljusblå för prostatacancer.
Kan bli mycket att hålla reda på.
Men bra!
För Mannenimittliv hade det blivit en röd-vit-röd randigt band

Nu undrar jag, precis som många andra, varför inte prostatcancer-bandet säljs intill bröstcancer-bandet?
Rosa bandet är ett mycket bra initiativ och ska givetvis uppmuntras och fortsätta men det ena utesluter ju inte det andra?
Nåja, hoppas ni har det bra.
/Tänk-A