Excuse me..NO`T!

Foto från fotoakuten

Idag pratade jag med vän som tyckte att jag är lite väl negativ när det gäller vädret.
Jag borde se det positiva i det som inte är så roligt eller så göra något åt det tyckte han.
Vi hade en givande diskussion om detta som jag nu ska försöka återge ur min synvinkel.
Visst kan jag flytta till ett annat land som han föreslog eftersom jag inte alls gillar snö...självklart.
Jag kan ju inte lösa problemet, vädret är ju som det är.
Där var vi överens.
Gilla väderläget?
Nej!
MEN jag är ju tvungen att acceptera det.
Men att vara glad över det..
Nope.
Det tänker jag inte vara.

Sedan blev samtalet djupare.
Och här är min åsikt ang. om man alltid måste se det ljusa i allt det som sker.

I våras miste jag ju Mannenimittliv, som ni ju vet, efter en tids svår sjukdom.
Han hade varit med om så många svåra saker i sitt liv, sådant som jag aldrig kommer att berätta här.
De som behöver veta vet.
Likadant för mig.
Jag har varit med om en del jobbiga saker i mitt liv. En del saker anar ni er till vad det handlar om.
Andra vet en del av er om.
Men mycket av det svåra vet bara ett fåtal personer om och de svåraste vet bara Mannenimittliv om och den kunskapen har han tagit med sig i graven.

Nåväl, till saken, alltså min point i om man alltid ska det positiva i det som sker i sitt liv.
Mitt svar är ett tydligt:
NEJ!
Hoppas att det var så tydligt att det skallrade i era fönsterrutor.
Varför inte då frågar ni er säkert?
Jo, det kan jag utveckla ganska mycket men jag ska försöka hålla mig kort och ge er exempel och frågeställningar på hur jag tänker.

 Att Mannenimittliv dog, ska jag bara lägga det bakom mig och istället tänka på allt folk som dog i exempelvis Haiti?
Skulle det göra mig mer lycklig, alternativt mindre olycklig, över att andra har det värre?
O M jag nu skulle bli gladare över att jag inte bor i Haiti eller över att folk mår sämre än mig, vore det då sunt att må bra av det i så fall?
Jag tror i n t e a l l s på att man alltid lär sig saker efter att man varit med om traumatiska saker.
Man behöver inte lära sig allt och varför ska en del lära sig mer den svåra vägen?
Det är inte alls säkert att man går starkare ur det hela.
Det vet jag av egen erfarenhet.
Jag ska vara hård, rak på sak och säga att det är:
Floskler, bullshit och något som flåshurtiga lärdigsjälvkännaresomdessutomäramatörpsykologer svänger sig med.

Carpe diem. Det uttrycket är det också många förståsigpåare och hemmapålästa psykologer som svänger sig med.
De som verkligen kan leva efter tesen - C.a.r.p.e D.i.e.m- det är de som precis håller på att mista livet eller stått på randen till att förlora allt.
Då först - kan man fånga dagen.

Förresten en sak till.
O M vi nu alltid gillade läget, alltid bara såg det positiva i allt som sker.
Hur många stora uppfinningar hade blivit gjorda då?

Nu kanske ni tror att jag aldrig är glad eller att jag är bara glad eller bara ledsen.
Där har ni fel mina vänner.
Min dagar är ofta inte antingen ettor eller nollor, plus eller minus.
Varje dag är unik.
Saknaden efter Mannenimittliv är stor, livet kommer aldrig bli detsamma igen.
Mitt i sorgen är jag så glad över att jag under nästan en fjärdedel av mitt liv har fått gåvan att leva med en underbar person som gett mig så mycket på alla vis.
Och ja, jag kan känna mig riktigt genuint glad emellanåt.
Att jag klagar över vädret - JA!
Men det förstör inte min dag.

Puh, det blev ett långt inlägg.
Ha det bra i snön, hoppas ni gillar det.
//IblandBlirDetLångaInlägg-A