Tunga tankar, likaledes tårar

Minnesgudstjänst var det igår.

Mycket, mycket vackert och stämningsfullt.

Kyrkan var fullsatt.

Jag var där med min väninna tillika granne.

Det tändes ett ljus för varje medlem i församlingen som avlidit sedan förra årets minnesgudstjänst.

Plus ett ljus för de som tidigare mist en anhörig.

Samtidigt som ljusen tändes så lästes namnen på de avlidna upp.

Var för sig, utan hast och med känsla, det kändes i hjärtat hos mig.

Många ljus blev det.

Jag visste att tårarna skulle komma.

Men jag försökte kämpa emot så länge som möjligt.

Det vanliga tricket att trycka klacken mot foten fungerade bara ett litet tag.

Sedan var det kört när jag såg andra sörjande.

De tårar som då rann nedför mina kinder kändes så tunga.

Fysiskt tunga.

Liksom som att de var gjorda av bly.

Tungt saltvatten.

Gudstjänsten avslutades på kyrkogården precis utanför kyrkan där vi alla sjöng Härlig är jorden.

Precis när vi var klara så..

Blåste det upp!

Jag tog det som ett tecken.

Ett tecken från Mannenimittliv och andra själar som inte finns med oss nu men som var närvarande.

Inte fysiskt men i en annan dimension.

Man kan alltid säga att det finns naturliga orsaker till allting.

Javisst, jag vet det.

Jag söker inga bevis för vare sig det ena eller det andra, för det har jag inte.

Dock tror jag på att någonstans så finns det något som ingen av oss riktigt förstår.

Än.

/Annelie