Bakvänt men fram

Idag när jag skulle gå ut för att hämta posten så hann jag tänka massor av mörka tankar.
Typ -
Ja, säkerligen kommer Amanda Lundbom att stanna mig för att prata lite grann, t. ex om var jag tänker bosätta mig.
Sedan kommer Agatha Christie att fråga mig hur jag mår för att i nästa sekund undra om hur jag ska klara mig.

Alla dessa funderingar gjorde att jag tog på mig mitt lemonface samt putsade spettet i ryggen så det skulle hålla hela vägen till posten och tillbaka.

Vad händer?!
Inte en skymt av vare sig Agatha, Ragata, Amanda, Torsten eller Reinhold.
Skönt.

Jag andades ut och hejade på en granne lite snabbt.
Då stannar han och undrar hur det är med mig.
Jag berättade att det är tungt och fortfarande svårt att greppa vad som har hänt.
Han förstod eftersom han miste sin hustru för drygt två år sedan.

Det blev ett bra samtal och vi var överens om att sorgen upphör inte efter begravningen. Det är tungt, det är inte lätt att vara efterlevande.
Sorgen tar inte slut.
Det mildras lite men den går inte över.
Men klart att man måste gå vidare men livet blir inte detsamma eftersom man inte är densamma.

Kontentan av det hela är att jag gick ut med taggarna utåt.
Jag förberedde mig för att få frågor som jag inte vill svara på.
Mina svar som jag tänkt genom var/är ganska bitska.
Men istället så blev det ett samtal med en person med liknande erfarenheter som förstår vad jag går genom just nu.

Märkligt och härligt.

Ha det bra
(om inlägget verkar rörigt så ber jag inte om ursäkt för det)
/A