Det är ju typiskt

Jaha, då har jag varit på 'utställningsmöte'.
Givetvis kom jag försent p.g.a igensnöade gångvägar och annat mög.
Typiskt.
Men möte blev det.
Och bra blev det, efteråt fick jag höra att det var bra att jag dök upp.
Det värmde mitt hjärta.

Efteråt fick jag skjuts hem av en man och vi satt i bilen säkert i 20 minuter och pratade.
Mina grannar, de unga festprissarna you know, de tittade ut ett flertal gånger och undrade säkert.
hehehe
Allt var helt oskyldigt, jag lovar. (Han är lyckligt gift, inte min typ och kunde varit min far)
Vi pratade om utställningen och annat som hör därtill.
Sedan kom vi in på min triggerpunkt:
Mannenimittliv
Jodå, det gick bra att prata om mitt lilla hjärta tills att vi kom in på att han (ja min vän alltså) var lite orolig för mig.
Vi har tidigare bestämt att han skulle komma över med en gåva till Mannenimittliv som jag ska få när jag var beredd att ta emot ett sådant besök.
Jag har inte signalerat att det är OK för att jag inte har orkat med att ta emot detta ännu.
Men nu bestämde vi att han kommer över någon dag.
Nu är jag beredd.

Tårarna kom när han la sin varma hand över min.
Det är ju typiskt.
Typiskt för mig att gråta när folk är snälla.

Nåja, jag är verkligen glad över att få känna mig behövd och att folk bryr sig.
Oavsett att jag är lika gråtigt, snorandes som Helena Bergström.
Favorit i repris

/Typisk-A