lördag 6 augusti 2016

Styrka

Jag är rätt stark just nu
Både kroppsligt och själsligt
Men jag behöver landa i mina tankar
Men så glad över de vänner jag har
Jag behöver skriva av mig men jag vet inte vad jag ska skriva

tisdag 14 juni 2016

Nu är vi båda två ensamma

Idag efter jobbet mötte jag en kvinna som jag inte pratat med på ett bra tag.
Vi brukar bara heja och småprata i förbifarten någon gång .
Så jag sa Hej och hon likaså så jag fortsätter.
Sedan vänder hon sig plötsligt om och säger:
- Nu är vi båda två ensamma.
-Vaddå? säger jag och stannar.
- Min man dog förra veckan säger hon med gråt i rösten och tårar i ögonen. Du vet ju hur det känns.
Jag kramade om henne.
- Ja jag vet sa jag..men vad har hänt?
Hon berättade kort.
- Ja, du vet sa hon, men jag orkar inte prata mer nu. Vi får pratas vid senare.

Ja, vi får pratas vid senare, och ja, jag vet hur det känns även om var och en har sin egen sorg.

Nu så kastades jag tillbaka 7 år i tiden.
Jag minns våndan av att sova, sova och sova och ändå vara trött.
Att gråta och gråta men aldrig bli slut på tårar.
Att tänka tillbaka och minnas det fina och ångra en del.
Att ändå ibland skratta och känna glädje i allt.
Att bli så svag så..man till slut tror sig inte överleva smärtan men..man gör det..dag för dag.

Till slut så står man..jag..där och faktiskt lever igen till slut.
Trots allt.
Inte starkare men med ett jag som vet hur jag har orkat.
Jag önskar jag vore utan denna "erfarenhet" men det är jag inte.
Detta är vad jag varit med om. Jag kan inte förändra det förflutna, bara göra framtiden så god som ajg kan.

Låt sorgen ta tid.

Som sagt var:
Sorg 
handlar om brustna hjärtan.
Inte om trasiga hjärnor.
 


Och

Humorns 
dolda källa är inte glädje, 
utan sorg 


Trots allt



Take care

måndag 18 april 2016

Länge sedan och 7 år har gått

Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska avsluta mitt blogginlägg.
Jag får helt enkelt bara skriva rakt ut från hjärtat och om det blir lite huller om buller så orkar jag inte rätta till det.
Är ju ett tag sedan jag bloggade senast och då handlade det om sorg, vilket detta inlägg delvis kommer att handla om.

Idag är det en årsdag.
Det är 7 år sedan mitt indianhjärta, Mannen i mitt liv drog sitt sista andetag.
Och idag är en dag som känns i hjärtat samtidigt som att livet gått vidare och sorgen är inte så kvävande som för 7 år sedan eller 6 år..eller 5 år..
För efter 3 år började jag sakta att återhämta mig.
3 år efter att jag sett min B, som var mitt A, dra sitt sista andetag så..var sorgen inte lika svår.

Efter 3 år så kunde jag sakta känna att livet ändå var Ok...inte perfekt..inte helt bra men Ok..
Jag grät varje dag i minst 3 år.
Sedan vände det.
Och numer gråter jag bara när något särskilt händer som triggar mina minnen eller känslor.
Inte alls varje dag-

Jag har dejtat och det var en bra erfarenhet att ha med mig.
Nu vet jag att jag faktiskt kan dejta och jag vet vad jag vill. Jag släpper inte heller någon nära inpå mig, vilket kan vara en nackdel, men jag är rädd om mig själv.
Jag saknar någon vid min sida ibland samtidigt som jag faktiskt tycker det är skönt att vara bara med mig själv. Jag letar inte..orkar inte med sådant..jag bara är..det som händer det händer..
Dock är det jobbigt med allt det praktiska...jag ogillar att handdiska och är inte längre någon expert i köket mer än några paradrätt.

Även om jag inte gråter varje dag längre så pratar jag med mitt indianhjärta.
Jag rådfrågar honom men får inga svar.
Jag ber varje dag att han och min pappa ska vaka över mig och mina kära samt andra personer som står mig nära.
..hittills har det gått bra..#pepparpeppar

Vad döden/cancern tog ifrån mig var min bäste vän, min kärlek, den som förlät mig när jag gjort fel, som såg mig som den Annelie jag är. Han som lyssnade på mig och coachade mig när det behövdes. Mitt indianhjärta som bad mig vara rädd om mig och som var den klokaste och mest allmänbildade människa jag någonsin känt.

När han var död så sa en sköterska:
- Den värme och kärlek ni kände för varandra syntes verkligen.

Ikväll är en tillbakablickens kväll.
Jag behövde skriva av mig.

Ta hand om er.


I den stora sorgens famn

tisdag 8 september 2015

Värsta dagen på flera år.

Idag har varit en sådan dag jag verkligen vill glömma eller iallafall slippa vara med om på länge.
Jag är helt slut mentalt.
Kanske fysiskt också p.g.a det som hänt som har skapat oro i min kropp.

Dagen började med att jag hade ställt larmet fel och vaknade 1 timme senare än tänkt.
Ok, jag kan skynda på mig och ta en senare buss etc men..sedan var det annat privat jobbigt som jag blev varse om.
Jag blev väldigt stressad, ledsen och fundersam.
Tåget är försenat.
Skyndar mig som rackarns till arbetet (på annan ort)
Ingen nyckel.
Väntar ihop med en elev.

Puh
Samlar mig och kör en bra lektion.
Ser saker som gör mig frustrerad ang arbetet.
Lunch
Köper en sallad utan att vara hungrig.
Får samtal om att min älskade fd svärfar har dött.
Blir ledsen men samlar mig.
Slänger halva min sallad.
Orkar inte äta.

Undervisar med tårarna som väntas på att släppas fram men jag klarar det, lektionen blir halvbra.
Kollega tror att jag ensam ska ta alla elever vilket jag motsätter mig.
Vi går förbi kyrkan med eleverna.
Jag tänder två ljus för A och B.
Vill bara gråta men kan inte, vill inte.

Avslutar arbetsdagen och åker hem.
Nu kommer tårarna på riktigt.
Jag orkar inte.
Gråter och gråter och gråter, smsar, pratar i telefon och gråter igen.

Ibland är det bara för mycket.
Jag som oftast är så positiv, vaknar glad.
Idag bev annorlunda.

Snart ska jag lägga mig och läsa.

Nothing else matters



söndag 30 augusti 2015

Jag saknar dig..

Älskade A jag  har dejtat andra men..
Nej, de har inte känts rätt.
Du var min stora kärlek.
Och är så än.
Jag går vidare min älskade men,det känns inte rätt
Och det du som var en sådan klok man sa:
Var rädd om dig!
Ta hand om dig!
Så gör jag och jag är sååå glad över den kunskap och den mentala stryrkan som du gav mig.

For ever
Jag var din, du var min.
Så var det.

Saknar dig

A som saknar sin B

lördag 18 april 2015

6 år sedan idag

Idag är det 6 år sedan jag miste dig A..eller B som du kallade dig.
Mitt indianhjärta, min bäste vän och älskade.
Jag höll dig i handen, pussade dig och var så nära som jag kunde när du gick bort.

Jag kan inte med ord beskriva den närmsta tiden efter din bortgång mer än att det inte går att beskriva.
Lättnad över att du inte behövde lida något mer men en stor sorg över att en sådan stor personlighet, fin människa och framförallt min kärlek lämnat oss.

Du, mitt hjärta min älskade B, sa till mig:
- Hur ska det gå för dig när jag är borta?
Jag minns inte vad jag svarade men troligen sa jag något lugnande.

Livet har gått vidare älskade A..eller ja B..men saknaden finns där.
Du var ju den som sa att jag var vacker när jag kände mig ful.
Den som förlät mig när jag blev irriterad och gick över gränsen.
Den som hjälpte mig med sådant som jag tycker är urtråkigt t. ex att fixa med bilar eller pappersgöra.

Du var den som tyckte att jag skulle ta hand om mig, tänka på mig själv mer.
Den som var den mjukaste av mjuka om än hård när det behövdes, du  hade ju varit marinsoldat.
Du var den som förde in mig på mentalträningspåret och det är jag så tacksam över.
Jag vet nu bättre hur jag ska hantera mina känslor och annat bättre nu.

Du avslutade ofta dina mail eller små hälsningar som vi skickade till varandra med:
Din

Och jag var Din.

Nu finns du inte längre sedan 6 år.
Minnena lever kvar och varje morgon talar jag till dig A..menar B..du svarar aldrig men jag vet att du finns där för saker jag ber om de uppfylls på något vis.

Denna låt den får mig att tänka på dig



Din

söndag 12 april 2015

Long time, no seen

Jag är inte så aktiv på bloggen för att jag inte hinner.
Det är många tankar som snurrar i mitt huvud just nu.
Varför, varför miste jag den person som jag älskade och som jag kunde berätta allt för?
Och som lyssnade.
Verkligen lyssnade.

Snart är det 6 år sedan och jag saknar fortfarande.
Hittar men..samtidigt så...
Att lyssna och vara där..

Jag behöver ju någon som finns där för mig alltid.
Någon som du A som inte finns längre.
Jag behöver trygghet och kärlek.
Det som A som inte längre finns hos mig/oss gav mig.

Jag saknar så.

Vill det enklaste i livet men nu är det så svårt.

Jag är den jag är och jag kan inget annat.



Tårarna torkar långsamt

måndag 26 januari 2015

Ibland är det sådana där dagar

Ganska ofta nuförtiden är det sådana där dagar.
Dagar då jag lyssnar på människor.
Tar in deras öden i mitt hjärta och min hjärna.

Jag är en typisk lyssnerska..jag vet...
Det kommer jag nog alltid att förbli.

Och jag gillar det.
Det känns bra att vara någon att lita på.
Känns bra att veta att jag vet att jag ger något.

Idag var en extra bra
#jaggernågotvarjedag


torsdag 27 november 2014

Att tillåta sig att må bra, att bara vara

Idag sa en kollega till mig:
- Du är ju  alltid så glad, du tar saker som händer med ro, har det hänt något särskilt?
Hmmm....jag funderade över det men..och sedan sa jag
- Nej, men livet är nu och vi kan inte påverka andra..bara oss själva..

Hon har hört mig säga det förut men tydligen tycker hon att jag är extra glad.
Jag känner mig ju i och för sig inne i ett flow av glädje, tacksamhet och positiv respons.
Mitt hjärta ler varje dag!

Det gäller att ta vara på de fina stunderna.


God natt, sov gott!


onsdag 12 november 2014

Och jag levererar!

Det bli såååå bra ibland...sååå bra under vissa lektioner.

Nu har jag ändrat lite i upplägget och nästan varje gång så levererarar jag/vi.
Det är en helt fantastisk känsla att stå där i mitten med fullt intresserade ögon riktade mot mig och anteckningsblocken är redo.
Wooow!
Wooow bara.

Den känslan går inte att förmedla på något vis mer än att få veta. Ja, jag får ofta veta och det är jag såååå tacksam över

Take care
/A