söndag 3 mars 2019

BAM! Där var jag inte beredd! Vitsipporna, vitsipporna

Det är ett tag sedan jag bloggade.
Jag har haft lust att skriva men det har inte blivit av. Inom mig bär jag många, många tankar som behöver luftas men jag hittar inte alltid orden eller lusten frö att skriva men idag så.

För så här är det. Idag så hade jag en konversation med en vän och då skrev han vitsippor.
BAM! Plötsligt kommer minnen tillbaka till då för 10 år sedan.
En underbar vår.
Underbara vitsippor som blommade som aldrig förr!
Det var så vackert!
Då var det så vackert.
Vackert i den stora sorgen.

Den våren miste jag min kärlek, min själsfrände.
Han som var den mest allmänbildade och smartaste person som jag någonsin träffat.
Den som gav mig så mycket kärlek, ny kunskap samt fick mig att tänka i nya banor.
En beläst man som hade allt.
Jodå, brister också såklart.
Vi bråkade, såklart.
Jag var en bitch ibland och jag kunde bli irriterad på honom men i grunden fanns vår stora kärlek vilket många såg och kommenterade.

Våra ömhetsbevis.

Den våren, 2009, var det en massa läkarbesök, dialyser, nya mediciner, sömnlöshet, oro, tårar och..
Vitsippor som blommade
I miljontals kändes det som.
Dotterns stannade bilen för att fotografera längs vägen från Halmstads sjukhus strax innan påsk.
Vitsipporna som bara fanns där medan han, Indianhjärtat, sakta sade farväl till livet.

Han sa till mig:
Hur ska du klara dig Annelie?
Det vet jag fortfarande inte men jag gör ju det uppenbarligen.

Nu kanske ni tror att jag inte gått vidare.
Att jag fastnat i min sorg.
Så är det inte.
Jag har gått vidare men minnen kommer tillbaka.
Det är inte konstigt enligt mig.
Alla är vi olika och en person som betytt och satt djupa spår i ens liv måste få ta plats.

Jag saknar min B precis som jag vet att han saknar mig, sitt A.

Denna låten hörde vi då men jag orkade inte tänka så vid den tiden. Orkade inte spela den för honom för det gjorde för ont.
Vet att han också tänkte/kände så.
A, min B, mitt indianhjärta, du lämnade mig för tidigt.
#fuckcancer
Denna är till dig.
Nu vågar jag spela den för dig.





söndag 2 december 2018

Vänner försvinner, nya hittas

Det har varit ett tufft år hittills.
2017 var också delvis tufft.
Vi fick ju veta i augusti 2017 att vi kommer att bli varslade.
En stor sorg då vi var ett underbart arbetsteam så splittrades vi under våren 2018.

På detta var en vänskap som försvann.
Någon som jag litade på fick jag veta på omvägar inte var så lojal som jag trodde.
Det tog hårt, jag tänkte länge vred och vände på allt och kom över det.
Ett sår i mitt hjärta och i min tillit till människor.
När någon "sviker" mig så är det bara så att mina dörrar stängs för denne.

Mitt hjärta är stort men inte enfaldigt.

Nåväl, jag har haft det kämpigt med mycket.
Fick nytt arbete via en mycket god och verkligen fin vän.
Jag tog det för att jag inte orkade med att vara arbetslös (iofs hade jag inte varit det så länge men ändå)
Arbetet innebar lååånga dagar och jag höll (håller på..) på att gå under av stress och en känsla av att inte göra annat än att arbeta. Sedan fick jag arbeta på närmare håll och det är en liten lättnad även om villkoren inte är de bästa.
På måndag så ska jag iaf prata med chefen så får vi se vad som händer framöver.

Hursomhelst så vänner försvinner och andra kommer.
Tack och lov.
Nu har jag fått en ny vän, vi ringer varandra utan anledning (nästan) ibland.
Mycket trams men också mycket allvar.
Kul att bara ringa utan ett egentligt ärende bara för att man är sällskapssjuk.
Det är en kollega så det finns ju anledningar att prata såklart.

Jag läste en artikel av Tomas Sjödin om just att ringa bara för att man vill höra någons röst eller bara för att det är så trevligt att prata med någon fastän man inte har ett egentligt ärende.
Jag kan inte annat än att hålla med.
Samtal är alltid bra.
För mig är det superviktigt att höras av och att kunna prata om i princip allt.
Samtalet är ett av det viktigaste i mitt liv.

Jag öppnar mig för de jag känner förtroende för.
Ibland blir det fel.
Då får det vara så..
Inget mer med det.
Jag sluter mig och sedan går jag vidare i livet.

Långt inlägg men..så är det ibland.
Jag är trött, har sovit en hel del denna helg men känns ändå som om sömnkontot är på minus.
Hur saker och ting reder ut sig lär visa sig.

I dessa tider så finns det också mycket sorg inom mig.
Därför denna låt


Ta hand om er och era vänner om ni vill ha dem kvar.
Kram

söndag 28 oktober 2018

En dag, en sång, en bön, ett namn

Vilken dag!
Många funderingar, lite tårar som jag höll emot med mycket STOR möda!
Hade inte vattenfast mascara för jag trodde inte jag skulle bli så berörd.

Ibland är avstånd så tärande.
Nära men så långt borta.
Det gör ont i mig, samtidigt som jag gjort ett livsval.
Jag kan välja tillbaka någon gång.
Jag tror inte det.
Men vem vet.

Just nu är det många tankar som far och flyger i min hjärna.
Fel jag gjort.
Rätt jag gjort.
Enkelt är det sista det är.
För ett tag sedan var livet rätt enkelt.
Enkelt på ett bra vis.
Nu är det lite annat.
Bättre än för en månad sedan men också tufft.

Hursomhelst så kan psalmer få mig att vilja storgråta.
Jag håller emot då.
Jag håller emot vid somliga böner.
Det är så stort och jag är så stor men liten i allt.

Känslig är mitt tredje namn.

Jag vill inte vara känslig.
Ogillar det.Snora och ha sig.

Nåväl. idag var en särskild dag.
En dag för Alice.


.



måndag 1 januari 2018

torsdag 14 september 2017

Det som inte sägs, finns inte. Det händer om det händer

Jag tänkte en hel del ett tag.
Det gör jag inte längre.
Det som var var.
Det som är nu är det är Ok.

Jag har landat i allt.
Bekräftelse och samtal behövdes men det blev inte av .
Oavsett, jag har bearbetat och vet vad som är viktigt för mig,
Viktigt i allt.
Kärlek Bekräftelse Förtroende Känsla Tillit Trygghet
Det är viktigast för mig.
Jag behöver bekräftelse inte bara av mina elever och andra personer som inte är jobbrelaterad.

 En dag så kanske jag finner det igen, Jag letar inte. Det brådskar inte.
Jag är trygg i mig själv och lugn.
Det som händer händer..
Och händer det inte igen så får det vara så.

Men kanske en dag så..kanske.
Vem vet
Jag orkar inte söka
Det blir om det blir
Händer om det händer

söndag 13 augusti 2017

Ljus, hopp, längtan och bara..inget

Det är ett tag sedan jag bloggade.
Min skrivlust finns alltid där men jag har inte orkat eller så har jag saknat orden.
Vet inte direkt om orden riktigt finns där på det jag vill skriva om.
Jag vet egentligen ingenting alls.

Det har varit en tid under ett tag under en längre tid där jag känt hopp och glädje men inte våga tro på något pga orsaker jag inte vill gå in på här.
Sedan ställer jag allt på sin spets och då blir det som det blir.
Bra på ett vis, för då är korten lagda.

Men, jag som gillar samtal, behöver prata genom saker och ting får lite "hängande i luftenkänsla"

(Jaja..suck och jag vet inte vad..)
Jag vet att jag är en stark person.
Klarat mig genom en hel del och jag känner att jag behöver vara rädd om mig själv.
Jag vet att jag är bra.
Jag har ett starkt självförtroende medan självkänslan kan vara lite sådär ibland.

Hursomhelst så mår jag bra.
Men..

Jag har ett hål i mitt hjärta
En saknad som jag inte ens vet om jag vill ska bli osaknad

Vad vill jag?
Jag vet inte det själv.
Mer än att ha lugn och ro och må bra.
Så som jag sagt länge
Jag vill ha lugn och ro

Nu ska jag sova innan morgondagens första arbetsdag efter semestern börjar

lördag 6 augusti 2016

Styrka

Jag är rätt stark just nu
Både kroppsligt och själsligt
Men jag behöver landa i mina tankar
Men så glad över de vänner jag har
Jag behöver skriva av mig men jag vet inte vad jag ska skriva

tisdag 14 juni 2016

Nu är vi båda två ensamma

Idag efter jobbet mötte jag en kvinna som jag inte pratat med på ett bra tag.
Vi brukar bara heja och småprata i förbifarten någon gång .
Så jag sa Hej och hon likaså så jag fortsätter.
Sedan vänder hon sig plötsligt om och säger:
- Nu är vi båda två ensamma.
-Vaddå? säger jag och stannar.
- Min man dog förra veckan säger hon med gråt i rösten och tårar i ögonen. Du vet ju hur det känns.
Jag kramade om henne.
- Ja jag vet sa jag..men vad har hänt?
Hon berättade kort.
- Ja, du vet sa hon, men jag orkar inte prata mer nu. Vi får pratas vid senare.

Ja, vi får pratas vid senare, och ja, jag vet hur det känns även om var och en har sin egen sorg.

Nu så kastades jag tillbaka 7 år i tiden.
Jag minns våndan av att sova, sova och sova och ändå vara trött.
Att gråta och gråta men aldrig bli slut på tårar.
Att tänka tillbaka och minnas det fina och ångra en del.
Att ändå ibland skratta och känna glädje i allt.
Att bli så svag så..man till slut tror sig inte överleva smärtan men..man gör det..dag för dag.

Till slut så står man..jag..där och faktiskt lever igen till slut.
Trots allt.
Inte starkare men med ett jag som vet hur jag har orkat.
Jag önskar jag vore utan denna "erfarenhet" men det är jag inte.
Detta är vad jag varit med om. Jag kan inte förändra det förflutna, bara göra framtiden så god som ajg kan.

Låt sorgen ta tid.

Som sagt var:
Sorg 
handlar om brustna hjärtan.
Inte om trasiga hjärnor.
 


Och

Humorns 
dolda källa är inte glädje, 
utan sorg 


Trots allt



Take care

måndag 18 april 2016

Länge sedan och 7 år har gått

Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska avsluta mitt blogginlägg.
Jag får helt enkelt bara skriva rakt ut från hjärtat och om det blir lite huller om buller så orkar jag inte rätta till det.
Är ju ett tag sedan jag bloggade senast och då handlade det om sorg, vilket detta inlägg delvis kommer att handla om.

Idag är det en årsdag.
Det är 7 år sedan mitt indianhjärta, Mannen i mitt liv drog sitt sista andetag.
Och idag är en dag som känns i hjärtat samtidigt som att livet gått vidare och sorgen är inte så kvävande som för 7 år sedan eller 6 år..eller 5 år..
För efter 3 år började jag sakta att återhämta mig.
3 år efter att jag sett min B, som var mitt A, dra sitt sista andetag så..var sorgen inte lika svår.

Efter 3 år så kunde jag sakta känna att livet ändå var Ok...inte perfekt..inte helt bra men Ok..
Jag grät varje dag i minst 3 år.
Sedan vände det.
Och numer gråter jag bara när något särskilt händer som triggar mina minnen eller känslor.
Inte alls varje dag-

Jag har dejtat och det var en bra erfarenhet att ha med mig.
Nu vet jag att jag faktiskt kan dejta och jag vet vad jag vill. Jag släpper inte heller någon nära inpå mig, vilket kan vara en nackdel, men jag är rädd om mig själv.
Jag saknar någon vid min sida ibland samtidigt som jag faktiskt tycker det är skönt att vara bara med mig själv. Jag letar inte..orkar inte med sådant..jag bara är..det som händer det händer..
Dock är det jobbigt med allt det praktiska...jag ogillar att handdiska och är inte längre någon expert i köket mer än några paradrätt.

Även om jag inte gråter varje dag längre så pratar jag med mitt indianhjärta.
Jag rådfrågar honom men får inga svar.
Jag ber varje dag att han och min pappa ska vaka över mig och mina kära samt andra personer som står mig nära.
..hittills har det gått bra..#pepparpeppar

Vad döden/cancern tog ifrån mig var min bäste vän, min kärlek, den som förlät mig när jag gjort fel, som såg mig som den Annelie jag är. Han som lyssnade på mig och coachade mig när det behövdes. Mitt indianhjärta som bad mig vara rädd om mig och som var den klokaste och mest allmänbildade människa jag någonsin känt.

När han var död så sa en sköterska:
- Den värme och kärlek ni kände för varandra syntes verkligen.

Ikväll är en tillbakablickens kväll.
Jag behövde skriva av mig.

Ta hand om er.


I den stora sorgens famn

tisdag 8 september 2015

Värsta dagen på flera år.

Idag har varit en sådan dag jag verkligen vill glömma eller iallafall slippa vara med om på länge.
Jag är helt slut mentalt.
Kanske fysiskt också p.g.a det som hänt som har skapat oro i min kropp.

Dagen började med att jag hade ställt larmet fel och vaknade 1 timme senare än tänkt.
Ok, jag kan skynda på mig och ta en senare buss etc men..sedan var det annat privat jobbigt som jag blev varse om.
Jag blev väldigt stressad, ledsen och fundersam.
Tåget är försenat.
Skyndar mig som rackarns till arbetet (på annan ort)
Ingen nyckel.
Väntar ihop med en elev.

Puh
Samlar mig och kör en bra lektion.
Ser saker som gör mig frustrerad ang arbetet.
Lunch
Köper en sallad utan att vara hungrig.
Får samtal om att min älskade fd svärfar har dött.
Blir ledsen men samlar mig.
Slänger halva min sallad.
Orkar inte äta.

Undervisar med tårarna som väntas på att släppas fram men jag klarar det, lektionen blir halvbra.
Kollega tror att jag ensam ska ta alla elever vilket jag motsätter mig.
Vi går förbi kyrkan med eleverna.
Jag tänder två ljus för A och B.
Vill bara gråta men kan inte, vill inte.

Avslutar arbetsdagen och åker hem.
Nu kommer tårarna på riktigt.
Jag orkar inte.
Gråter och gråter och gråter, smsar, pratar i telefon och gråter igen.

Ibland är det bara för mycket.
Jag som oftast är så positiv, vaknar glad.
Idag bev annorlunda.

Snart ska jag lägga mig och läsa.

Nothing else matters