måndag 9 september 2019

Den stora tröttheten 9/9-19

I april i år så var det 10 år sedan mitt #indianhjärta avled.

Jag tänkte skriva ett blogginlägg då men avstod eftersom det känns som om jag bara skriver om sorgliga/tråkiga saker, Samtidigt några dagar efter årsdagen så fick jag sluta mitt arbete i och med att projektet jag arbetade i avvecklades.
Det var en turbulent tid och mina känslor angående det arbetet var kluvna men jag kunde inte göra något åt saken ifråga. Lika lite som att jag kunde göra något åt det faktum att #mannenimittliv gick bort  Ett faktum bara.
Idag ringde jag min dotter för att prata. Hon tycker (som hon sagt tidigare) att hon saknar mig och vill att jag flyttar upp. Jag vill vara närmare och saknaden är som ett stort svart hål inom mig.
Mitt hjärta håller på att gå sönder.
Dock vill jag inte flytta men såsom jag känner mig nu så känns det som om det hade varit en bra idé om det hade gått att genomföra.
Det gör det inte.
Jag kämpar på, blir kallad till intervjuer men..jag duger inte. Precis så känner jag det. Jag.Duger.Inte!
BAM! BAM! BAM! (sug på den karamellen)
Jag vet att det inte är sant men det är svårt att göra sig kvitt en känsla. Jag har försökt att vända mina tankar bl. a genom att promenera vid havet. Finns det någon som promenerat mer än vad jag gör/gjort? Få gör det. Bara åska, ösregn och storm hindrar mig. Snittade ett tag på 18 000 steg)
Nu avslutar jag med en låt som en väninna till mig tipsade om efter att hon går genom en svår tid. Jag är inget fan av Lisa Ekdahl men den texten. Vara rädd om sig själv.
Den texten.

Må väl
💓

söndag 3 mars 2019

BAM! Där var jag inte beredd! Vitsipporna, vitsipporna

Det är ett tag sedan jag bloggade.
Jag har haft lust att skriva men det har inte blivit av. Inom mig bär jag många, många tankar som behöver luftas men jag hittar inte alltid orden eller lusten frö att skriva men idag så.

För så här är det. Idag så hade jag en konversation med en vän och då skrev han vitsippor.
BAM! Plötsligt kommer minnen tillbaka till då för 10 år sedan.
En underbar vår.
Underbara vitsippor som blommade som aldrig förr!
Det var så vackert!
Då var det så vackert.
Vackert i den stora sorgen.

Den våren miste jag min kärlek, min själsfrände.
Han som var den mest allmänbildade och smartaste person som jag någonsin träffat.
Den som gav mig så mycket kärlek, ny kunskap samt fick mig att tänka i nya banor.
En beläst man som hade allt.
Jodå, brister också såklart.
Vi bråkade, såklart.
Jag var en bitch ibland och jag kunde bli irriterad på honom men i grunden fanns vår stora kärlek vilket många såg och kommenterade.

Våra ömhetsbevis.

Den våren, 2009, var det en massa läkarbesök, dialyser, nya mediciner, sömnlöshet, oro, tårar och..
Vitsippor som blommade
I miljontals kändes det som.
Dotterns stannade bilen för att fotografera längs vägen från Halmstads sjukhus strax innan påsk.
Vitsipporna som bara fanns där medan han, Indianhjärtat, sakta sade farväl till livet.

Han sa till mig:
Hur ska du klara dig Annelie?
Det vet jag fortfarande inte men jag gör ju det uppenbarligen.

Nu kanske ni tror att jag inte gått vidare.
Att jag fastnat i min sorg.
Så är det inte.
Jag har gått vidare men minnen kommer tillbaka.
Det är inte konstigt enligt mig.
Alla är vi olika och en person som betytt och satt djupa spår i ens liv måste få ta plats.

Jag saknar min B precis som jag vet att han saknar mig, sitt A.

Denna låten hörde vi då men jag orkade inte tänka så vid den tiden. Orkade inte spela den för honom för det gjorde för ont.
Vet att han också tänkte/kände så.
A, min B, mitt indianhjärta, du lämnade mig för tidigt.
#fuckcancer
Denna är till dig.
Nu vågar jag spela den för dig.