Onödigare

Onsdagens kriskurs blev inte alls någon sådan.
Detta p.g.a sjukdom hos läraren.
Det kändes konstigt.
Skönt att slippa riskera att gråta öppet men samtidigt så flyttas detta ju fram en vecka.
Så nu vet jag vad jag har att se framemot nästa vecka istället.

Bra eller inte?
Ja, jag vet inte.
Tack för ert stöd, jag vill inte fly från detta samtidigt som jag verkligen inte har lust att berätta om mitt sorgearbete och annat ansikte mot ansikte när jag kanske är ensam om att göra detta.
Alla har varit med om sorger, såklart.
Men det är bara jag som inte för så länge sedan gått genom och går genom detta.
Jag-vill-faktiskt-inte.
Även om det kan ge förståelse för detta till andra.

Nu finns det säkert somliga som tycker att jag nu utlämnar mig inför en massa läsare eftersom bloggen ligger ute på Internet.
Sant.
Men det är en stor skillnad att sitta face mot face och här ser ni inte mina tårar, ni hör inte hur min röst bryts...
Jag vill slippa börja gråta inför denna grupp.
Nåja, nästa vecka, nya tag och på måndag vet jag mer om framtid.

Ha det bra
/Annelie