Till..

Mannenimittliv

Igår var det på dagen tre månader sedan du dog.
Och jag saknar dig så.
På morgonen när jag vaknade tänkte jag att det inte var någon idé att smeta på någon foundation eller mascara.
Men jag gjorde det ändå.
Till ingen nytta.

För jag grät och grät och sedan grät jag igen mellan kartongernas kaos.
Du vet att jag har lätt för att gråta, det behövs inte så mycket. Och ju äldre jag blir desto mindre behövs för att jag måste plocka fram näsduken.
Hur ska det inte vara om jag blir 80 år?

Du hade alla förutsättningar att bli gammal.
Starkt hjärta och en stark kropp.
Din far som fortfarande lever är relativt frisk för sin ålder.
Men efter att du gick bort så har hans minne försämrats och han är inte riktigt sig själv.
Även han har påverkats av sorgen.

Varje dag frågar jag mig varför?
Varför skulle denna sjukdom drabba dig?
Varför var den så aggressiv?
Det finns många som levt och lever bra mycket längre än ca 1,5 år.
Jag vet två personer som fortfarande lever efter mer än 10 år.

Många tankar på vårt liv tillsammans tänker jag på varje dag.
Du sa till mig flera gånger-
Varför möttes inte vi två för länge sedan och skaffade våra barn ihop?
Det undrade jag också, det är en av de finaste kärleksförklaringar du gav mig.
Livet hade varit bra mycket lättare om det varit så.

När vi vintern 2008 hade samtal med prästen ang. din begravning och annat så blev jag väldigt ledsen. Inte konstigt alls.
Att tänka på begravning när ens älskade ju ska leva flera år till det var så tungt.
Jag sa att jag vill ligga i samma grav som dig. Du blev mycket glad och skrev in detta i din begravningsönskan.
När du väl var död så kom olika ur släkten och hade synpunkter om hur det skulle vara. Två ville mer eller mindre själva sköta det framkom det. Men jag sa att du har skrivit ned din önskan.
Och det blev som du ville.

Begravningen blev lyckad. Vädret var strålande. Kyrkan var nästan fullsatt.
Jag höll ett litet tal till dig på darriga ben med prästens armar som stöttade min skakande kropp och darrande händer.
När vi skulle köra i kortege till din grav så var vi tvungen att ta en omväg.
Och den vägen är så vacker, fälten böljade, solen sken det var helt underbart.
Många telegram med gåvor till olika fonder fick du också. Två av dina gamla kollegor från officerstiden fanns där och gjorde honnör för din skull invid graven.

Efteråt har varit en jobbig tid.
Somliga har trott, tyckt, att det värsta är över efter begravningen.
Så är det inte alls.
Kanske för dem men inte för mig.
Jag lever med sorgen efter Dig, min livskamrat och bäste vän finns inte längre vid min sida.
Ensam måste jag ta tag i både enkla och jobbiga saker.
Att montera ihop möbler, flytta grejer kanske inte låter så jobbigt men det är inte så lätt när man är ensam om det.

Tyvärr har vissa av mina farhågor också uppfyllts.
Det är bråk på vissa håll. Tydligen så gäller bara önskningar när det passar en själv. Tolkningar kan göras lite konstigt att det aldrig är till min fördel.
Du visste att jag fruktade detta.
Du försökte också prata med personer men..det hjälpte då, nu är du ju borta.

Just nu är jag besviken på en del människor.
Jag har inte dig kvar som kan styra upp det hela.
Det var du bra på.
Inte heller finns du där när jag har något roligt att berätta.
Jag kan inte ringa dig, inte heller ligga och småprata i sängen.
Du finns inte där och håller min hand i TV-soffan som du brukade göra.
Ingen älskade B som frågar hur det är när jag är ledsen eller som peppar mig när jag behöver det.
Ingen älskling som öppnar sina armar för en bamsekram efter en lång dag på stranden.

Du som älskade att bada.

Du som älskade livet.
Du är borta för alltid.

Men du finns i mitt hjärta för alltid.
/Din