Glatt, blandat, sorgligt

Det här lilla fölet fotograferade jag igår på vägen till min väninna.

Gårdagen blev trevlig.
Först middag och en massa prat, där hon pratade mest.
Sedan iväg till kyrkan som var väldigt vacker, full av tända stearinljus och vacker körsång.
Kvällen var ljum.
Det var mycket stämningsfullt.
Jag ångrar inte att jag sa Ja till att åka iväg

Idag vill jag dock vara ensam.
För idag är det vår dag.
Mannenimittlivs och min dag.
24/8 2001.
Dagen då vi började dejta varandra.
Dagen då det blev allvar.
Den stapplande början till vårt liv tillsammans.

Förra året firade vi vår dag i efterskott nere i Skåne.
I år är jag ensam.
Firar ingenting.
Vill bara gråta.
Och det är vad jag gör också.
Gråter.

Vem kunde ana att jag skulle sitta här ensam nu?
Utan min livskamrat som var min bästa vän som jag kunde berätta allt för.
Som stod vid min sida.
Ibland oerhört irriterad, frustrerad och arg på mig.
Och jag likaledes på honom.
Någon gång var vi på väg att ge upp vårt förhållande
Men vi hittade alltid tillbaka igen.
Genom skratt och gråt.
Nu är det över.

Hans kropp har kallnat.
Min är varm men känns inte lika levande längre.
Det är något som saknas.
Som att någon stulit något från mig.
Men mina minne finns kvar.
De kan ingen ta ifrån mig.

Ha det bra
/Annelie