Ibland ryser jag

Idag har jag träffat en kär vän till både mig och Mannenimittliv för ett långt samtal.
Det blev väldigt långt. Återigen så ältade jag det som hänt och som händer i mitt liv nu.
Om jag grät?
......................

Under vårt samtal så ringer en person och berättar somligt som jag nu kan släppa därhän och gå vidare. Det gjorde mig så lättad.

Efter att käre vännen åkt hem så ringer Mannenimittlivs ena faster och har funderingar.
(OBS! en faster INTE en moster som var här för drygt en vecka sedan).
Hon förstod och står på min sida när det gäller somliga saker.
Det värmer.
Livet känns lite lättare.

Sorgen finns fortfarande där som en blöt, tung filt runt mitt hjärta.
Ofta undrar jag när jag ska få tid att sörja ifred.
Utan att behöva bry mig om andra saker.
Jag vill inte bråka, orkar inte bråka.
Vill inte att livet ska vara en kamp.

Vad jag ville ha sagt med detta inlägg är att det är jobbigt nu.
Men idag har jag trots alla tårar fått höra att jag inte har fel.
Tvärtom.
Det finns folk som förstår att det inte är fel att gråta.
Det finns folk som står bakom mig och Mannenimittlivs önskan.

Jag vet att jag slåss för rätt sak.
Och jag ryser då jag tänker på att det finns så många som tänker på mig.
Tack till er alla

/Annelie