BAM! Där var jag inte beredd! Vitsipporna, vitsipporna

Det är ett tag sedan jag bloggade.
Jag har haft lust att skriva men det har inte blivit av. Inom mig bär jag många, många tankar som behöver luftas men jag hittar inte alltid orden eller lusten frö att skriva men idag så.

För så här är det. Idag så hade jag en konversation med en vän och då skrev han vitsippor.
BAM! Plötsligt kommer minnen tillbaka till då för 10 år sedan.
En underbar vår.
Underbara vitsippor som blommade som aldrig förr!
Det var så vackert!
Då var det så vackert.
Vackert i den stora sorgen.

Den våren miste jag min kärlek, min själsfrände.
Han som var den mest allmänbildade och smartaste person som jag någonsin träffat.
Den som gav mig så mycket kärlek, ny kunskap samt fick mig att tänka i nya banor.
En beläst man som hade allt.
Jodå, brister också såklart.
Vi bråkade, såklart.
Jag var en bitch ibland och jag kunde bli irriterad på honom men i grunden fanns vår stora kärlek vilket många såg och kommenterade.

Våra ömhetsbevis.

Den våren, 2009, var det en massa läkarbesök, dialyser, nya mediciner, sömnlöshet, oro, tårar och..
Vitsippor som blommade
I miljontals kändes det som.
Dotterns stannade bilen för att fotografera längs vägen från Halmstads sjukhus strax innan påsk.
Vitsipporna som bara fanns där medan han, Indianhjärtat, sakta sade farväl till livet.

Han sa till mig:
Hur ska du klara dig Annelie?
Det vet jag fortfarande inte men jag gör ju det uppenbarligen.

Nu kanske ni tror att jag inte gått vidare.
Att jag fastnat i min sorg.
Så är det inte.
Jag har gått vidare men minnen kommer tillbaka.
Det är inte konstigt enligt mig.
Alla är vi olika och en person som betytt och satt djupa spår i ens liv måste få ta plats.

Jag saknar min B precis som jag vet att han saknar mig, sitt A.

Denna låten hörde vi då men jag orkade inte tänka så vid den tiden. Orkade inte spela den för honom för det gjorde för ont.
Vet att han också tänkte/kände så.
A, min B, mitt indianhjärta, du lämnade mig för tidigt.
#fuckcancer
Denna är till dig.
Nu vågar jag spela den för dig.

Länge sedan och 7 år har gått

Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska avsluta mitt blogginlägg.
Jag får helt enkelt bara skriva rakt ut från hjärtat och om det blir lite huller om buller så orkar jag inte rätta till det.
Är ju ett tag sedan jag bloggade senast och då handlade det om sorg, vilket detta inlägg delvis kommer att handla om.

Idag är det en årsdag.
Det är 7 år sedan mitt indianhjärta, Mannen i mitt liv drog sitt sista andetag.
Och idag är en dag som känns i hjärtat samtidigt som att livet gått vidare och sorgen är inte så kvävande som för 7 år sedan eller 6 år..eller 5 år..
För efter 3 år började jag sakta att återhämta mig.
3 år efter att jag sett min B, som var mitt A, dra sitt sista andetag så..var sorgen inte lika svår.

Efter 3 år så kunde jag sakta känna att livet ändå var Ok...inte perfekt..inte helt bra men Ok..
Jag grät varje dag i minst 3 år.
Sedan vände det.
Och numer gråter jag bara när något särskilt händer som triggar mina minnen eller känslor.
Inte alls varje dag-

Jag har dejtat och det var en bra erfarenhet att ha med mig.
Nu vet jag att jag faktiskt kan dejta och jag vet vad jag vill. Jag släpper inte heller någon nära inpå mig, vilket kan vara en nackdel, men jag är rädd om mig själv.
Jag saknar någon vid min sida ibland samtidigt som jag faktiskt tycker det är skönt att vara bara med mig själv. Jag letar inte..orkar inte med sådant..jag bara är..det som händer det händer..
Dock är det jobbigt med allt det praktiska...jag ogillar att handdiska och är inte längre någon expert i köket mer än några paradrätt.

Även om jag inte gråter varje dag längre så pratar jag med mitt indianhjärta.
Jag rådfrågar honom men får inga svar.
Jag ber varje dag att han och min pappa ska vaka över mig och mina kära samt andra personer som står mig nära.
..hittills har det gått bra..#pepparpeppar

Vad döden/cancern tog ifrån mig var min bäste vän, min kärlek, den som förlät mig när jag gjort fel, som såg mig som den Annelie jag är. Han som lyssnade på mig och coachade mig när det behövdes. Mitt indianhjärta som bad mig vara rädd om mig och som var den klokaste och mest allmänbildade människa jag någonsin känt.

När han var död så sa en sköterska:
- Den värme och kärlek ni kände för varandra syntes verkligen.

Ikväll är en tillbakablickens kväll.
Jag behövde skriva av mig.

Ta hand om er.

I den stora sorgens famn

6 år sedan idag

Idag är det 6 år sedan jag miste dig A..eller B som du kallade dig.
Mitt indianhjärta, min bäste vän och älskade.
Jag höll dig i handen, pussade dig och var så nära som jag kunde när du gick bort.

Jag kan inte med ord beskriva den närmsta tiden efter din bortgång mer än att det inte går att beskriva.
Lättnad över att du inte behövde lida något mer men en stor sorg över att en sådan stor personlighet, fin människa och framförallt min kärlek lämnat oss.

Du, mitt hjärta min älskade B, sa till mig:
- Hur ska det gå för dig när jag är borta?
Jag minns inte vad jag svarade men troligen sa jag något lugnande.

Livet har gått vidare älskade A..eller ja B..men saknaden finns där.
Du var ju den som sa att jag var vacker när jag kände mig ful.
Den som förlät mig när jag blev irriterad och gick över gränsen.
Den som hjälpte mig med sådant som jag tycker är urtråkigt t. ex att fixa med bilar eller pappersgöra.

Du var den som tyckte att jag skulle ta hand om mig, tänka på mig själv mer.
Den som var den mjukaste av mjuka om än hård när det behövdes, du  hade ju varit marinsoldat.
Du var den som förde in mig på mentalträningspåret och det är jag så tacksam över.
Jag vet nu bättre hur jag ska hantera mina känslor och annat bättre nu.

Du avslutade ofta dina mail eller små hälsningar som vi skickade till varandra med:
Din

Och jag var Din.

Nu finns du inte längre sedan 6 år.
Minnena lever kvar och varje morgon talar jag till dig A..menar B..du svarar aldrig men jag vet att du finns där för saker jag ber om de uppfylls på något vis.

Denna låt den får mig att tänka på dig



Din

Jag letar inte längre

Så är det och så har det känts under ett antal år.
Tryggheten och den som förstod mig och mina konstigheter hade jag funnit.

Jag fann min själsfrände, mitt Indianhjärta.
Det liv vi fick ihop var inte rakt i genom okomplicerat.
Det var inte alltid lätt.
Men vi älskade varandra.

Nu är jag ensam kvar.
Ensam men med minnen som ingen kan ta ifrån mig
Ifrån oss.

Jag sökte och jag fann som den sökare jag är.
Nu förstår jag vad jag mist.

Och jag vet att jag inte behöver söka längre.

/Annelie

Minne som plötsligt dök upp

När Mannenimittliv och jag träffades så spelade han indianmusik när vi skulle lägga oss.
Och, ja, jag blev nog extra förälskad i honom p.g.a detta.
Sedan, när vi flyttat ihop, så snurrade CD:spelaren på med bl.a denna sång.



Take care
/A

Ett indianhjärta har slutat slå

Det sista han sa -
Jag älskar dig mitt lilla hjärta.
Var rädd om dig.
Ta hand om varandra.

Jag höll hans hand hårt medan de sista andetagen drogs.

Sedan gick han ifrån mig.

Ett indianhjärta har slutat slå efter en tuff tids kamp mot cancer.

Jag saknar dig min älskade -

Mannen i mitt liv
Livet blir aldrig detsamma igen

/Annelie

Min älskade majskrok, hela havet stormar igen

Idag kom Mannenimittliv/Indianhjärtat hem på permis.
Det var en överraskning. En glad sådan!
:)
Dock slog lukten av "kokt" majs emot mig när jag kom hem.
Det luktar verkligen starkt och speciellt. Orsaken till lukten får ni om ni mailar mig eller skickar meddelande via msn.

Nu sover min älskade, älskade majskrok.

Hoppas på att han orkar se På spåret tillsammans med mig.
Det tror jag för han är lika envis som vad jag är!
Vi vill båda två vinna.

Ute stormar det.
Får vara beredd på strömavbrott.
Tur vi har öppen spis och kaminer.
Ses
Ta hand om er!

/Majskrokar är det finaste, goaste som finns!

Goda nyheter

Har inte hunnit med att fotografera idag.
Dock har jag redigerat bilder i Photoshop.
Himla kul var, ÄR, det!

Somliga roliga, trots allt, nyheter finns också.
Jag kunde knappt sova inatt p.g.a oro för Indianhjärtat.
Allt gick dock bra.

Nu bara längtar jag efter att få kramas igen.

Längtar och längtar och längtar.
Är ju 24 timmar sedan sist

Ängel i rummet

Ska strax sova...
Känner mig romantisk.
Kär och galen.
- Väx upp, brukar Mannenimittliv/Indianhjärtat säga till mig när jag tramsar.
Fast detta är inget trams..det är sanning.

Ska blåsa lite värme över huden på honom.

Ses

Nattinatt

Telia

Igår ringde de från Telia.
Det var Indianhjärtat som svarade.
Försäljaren snackade på och snackade på..och snackade på...

Då säger Indianhjärtat efter att ha lyssnat på en lång utläggning av säljaren:
- Det är min fru som kan sådana saker här i huset.

Så jag rusar fram som en vild Shrek, tar luren och säger:
- Hej, Annelie här!!!!!!!!!!!!!(OBS utropstecknen)
Det är jag som är IT-chefen här i huset!

Varvid säljaren mumlar något:
.. Om ni behöver hjälp...
-Nej! säger jag. (med värsta generalsrösten)
Jag kan detta så vi behöver ingen hjälp!

Varvid säljaren försynt mumlar:
- Jomen, jag tror dig men vi har ett erbjudande för 295 kr ifall ni behöver hjälp- - - - - -

Då avbryter jag (värsta ÖB:rösten):
- Vi klarar det själva!
Säljaren låter tilltufsad, och säger något i stil med:
- Jag menade inte så men om ni inte har tid så kan vi ordna det.

- Nej tack!
Blev mitt svar. Sedan la vi på.

Jag gillar Telias telefoni. Där är de bäst.
Bredband relativt bra..
E-post..haAhahaAhahahahahaAa..aha..harkel!
Tur vi inte haft vår viktiga e-post via Telia utan via andra egna domäner.

Sedan erbjuder tydligen Telia sina kunder presentkort för mail som är borta.
Istället för att få avdrag på fakturan.

1999 var jag utan e-post under en vecka då jag hade Telia.
Men när systemen kom igång igen så fanns ju mail kvar och de som kommit in fick jag iallafall om än en vecka senare.

Förstår inte att det inte blivit en folkstorm utav detta.
Hur många företagskunder är inte drabbade?
Privatpersoner som mailat in t.ex jobbansökningar eller annat.

Nåväl, hursomhelst så, Indianhjärtat mitt fick sig ett gott skratt över samtalet som jag tog över på alla vis.

Hälsningar
/IT-chefen i det här huset.
Comprende!

Först så går det upp, så går det ned, så går det upp

Idag är det en uppochneddag.
Man, d.v.s jag, påminns ibland om hur skört livet är.
Och hur kärt livet är oss.

Och hur kära och älskade våra nära är oss.

Inatt började Mannenimittliv-Indianhjärtat bli dålig, d.v.s förkyld.
Oerhört trött med allmän sjukdomskänsla.
Inte ens jag vill/kan skämta om mäns förkylningar när det är på det viset....

Nu mår han iallafall bättre! Det känns skönt. Dock har min oro inte lagt sig helt ännu.

Jag besiktigade min bil idag.
Nervös var jag och trött.
Men inga fel!

Varför ska man (läs jag) oroa sig (läs mig) för allt?

Först så går det UPP så går det ner så går det UPP

Take care!

Änglaspa och Konstig vinnare

Idag efter vi besökt Mannenimittlivs läkare så hämtade jag min vinst från konstlotteriet.
Jag blev mycket glad över priset!

Själva lottdragningen var jag inte med på, efteråt fick jag veta att jag fått 5:e pris men att personen som hade 4:e pris valt att ta ett senare pris. Jag fick alltså 4:e pris.

Bättre kunde det inte bli!
Tavlan har liknande stil som Ulrika Hydman Vallien.
Det finns guld, starka färger så den känns rätt.
Tavlan passar mig perfekt.

När vi kom hem så tyckte jag det var dags att göra fint kring en av spiselhällarna.
Så jag la mina svärtade änglar (se tidigare blogginlägg) i ett rengöringsbad...


Tycker mig ana att de, änglarna, anser att livet är ett spa.
..punktpunktpunkt...

Nu ska jag ta upp mina änglar ur spa:et.......spa´t.......whatever.
(Jag får spatt)

Take care

Hoppas igen!

Idag var vi till länssjukhuset för att få veta hur indianhjärtat-mannenimittliv svarar på behandlingen och för att få veta vad som händer härnäst.

Svaren var över förväntan.
Det finns visst hopp som vi inte vetat förut.

Det kommer att komma bakslag, det är vi medvetna om.
Ingen vet vad som händer då.
Men det finns ny forskning och nya mediciner som utprovas.
Och det har gett oss hopp.

I morgon åker vi i alla fall in igen.
Då får han en ny cellgiftsbehandling etc.

Vi tar dag för dag.
Idag var en bradag.
Och den tar vi vara på.

Kram på er!

Vad ska jag säga

I morgon får vi besök.
Av en person som kommer att prata med oss om liv ..och ..annat..
Jag känner mig ledsen och tyngd.


Samtidigt känns det enormt bra att jag har fått den förmånen att delta i viktiga beslut som rör min allra käraste.
Det är bra att prata, även om sådana saker vi önskat vi sluppit behöva beröra på många år.

Jag är tacksam över detta.

Men jag vill inte!
Jag vill inte!
Det ÄR inte rättvist!

LÅT MIG SLIPPA VARA MED OM DETTA!

Varför?
Varför just nu?
Varför oss?

Det är bra att vara förberedd. Även om den dagen, förhoppningsvis, dröjer flera år.

Så bara måste det bli.
Inte snart..inte nu..möjligen sedan... om ett århundrande är jag beredd.
Jag har bestämt mig för att orka med även detta.
Orka vara ett stöd.
Det finns inget viktigare i livet än våra nära och kära.

Men jag oroar mig ändå över morgondagens samtal.

Varför just vi, varför just nu...varför?

Take care

Here comes the ring

Här kommer en bild av ringen. Jag valde att använda den som tumring men den passar även på långfingret.
Det är svårt att få ett rättvisande foto p.g.a blänket.

På andra sidan av ringen står Mannenimittliv-Indianhjärtats namn.
Hans namn brukar jag ha framåt.
Tyvärr, så stämplar smeden inte (hjärt)symboler utan bara punkter men det blev fint ändå.

En fin och betydelsefull ring är vad det är.

Take care

Lyckad dag..natt..och morgon

Igår var det som sagt var min födelsedag. Och det blev så bra. För det första hade Mannenimittliv-Indianhjärtat köpt tårta, precis i min smak, som mig.Syrlig, men söt ändå.....

....punktpunktpunkt....

Jag fick också en fin blombukett. Gissa om jag fotat den!!!!

(Som sagt var så rule:ar utropstecken)

Senare på kvällen blev jag utbjuden på restaurang. Det blev helt perfekt! Gott var det och fint och ...underbart!!
Jag har också fått böcker, en ring (Jodå Ewa, bild kommer), kort, blommor och pengar i present. Och telefonsamtal.
TACK!

Inatt vaknade vi (Indianhjärtat och jag) vid ungefär samma tidpunkt. (kl 03.00).
Sedan var det omöjligt att somna om. Så vi snackade ca 5 timmar i ett sträck. Om allt möjligt och omöjligt...mest omöjligt..

Jag får nog säga att jag blev liiiite trött framåt 7-tiden. Men vad gör väl det när man har roligt.

Take care!

Opp amaryllis!

Idag när jag bar in (fler) utekrukor i lilla växthuset så hittade jag en amaryllis som jag glömt bort.
Den har börjat vakna!
Det är första gången jag har lyckat bevara en amaryllis från förra julen.

Dessutom har en physallis fått fnatt så den är grön och frodig och ser ut som den trivs som fisken, märklig planta...den brås nog på mig den med...
Hmmm..konstigt...

Nästa vecka tänkte jag åka till Ge-Kå´s och handla lite julklappar och annat.
Krukan på bilden är förresten köpt där.

Mannenimittliv-Indianhjärtat mår rätt så bra.
Men,
It´s a long way to go.
Igår sa han:
- Älskling..vad du är vacker!
Jag blev såklart rörd.
Och kontrade med:
- Fler sådana mediciner till dig!

Vi, och alla andra, måste få njuta av livet och ha roligt.
Trots allt.

Take care

The rose

Kom att tänka på en låt med Bette Midler som jag under 80-talet var så bra. Tänkte på den när jag skrev mitt förra inlägg.

The rose.

Här kommer den, dedikerad till mitt Indianhjärta:

Take care

Mitt indianhjärta

Jag fick 10 st väldigt vackra rosor av Mannenimitt liv- Indianhjärtat i lördags.

Rosornas kronblad är som sammet.

Helt underbara är de.

Idag är en bra dag. Mannenimitt liv- Indianhjärtat är snart hemma igen.

Det känns så bra att vi har varandra.

Jag är hans stöd.

Han är mitt.

Take care

Svåra samtal - indianhjärtat mitt

Idag har dagen varit bra.
Men jobbig.
Det gör ont i mitt hjärta att se att min älskling inte mår bra.
Idag på börjades ju behandlingarna, det gick bra, rentav över förväntan.

Men eftersom Mannenimittliv är som han är så ville han prata allvar redan nu.

Vi har tagit upp viktiga saker inför framtiden.
Detta är givetvis privat.
Det håller vi inom familjen.
Det är bra att prata, det passar mig, men det känns i både själ och hjärta.
Det gör ont i mig.

Han kallar mig för "en liten sökande fågel som sökt sitt bo och har funnit det i mig".
Han är ju mitt stora stöd i livet och min trygghet, verkligen. Finns ingen annan som jag pratat så djupt med. Samtidigt som vi varit så oense om mycket så..men vi har alltid hittat tillbaka till varandra.

Idag fick han höra efter en undersökning att han har ett indianhjärta.
D.v.s ett starkt, fint, friskt hjärta.
Detta kommer jag att kalla honom för hädanefter i mina dikter och på bloggen.

Indianhjärtat, så vackert och så passande.

Ta hand om varandra.

Och:
Livet är inget jävla spa!
Det ska bli mitt nya ordspråk.

Take care