Möbelbygge och tårar

Lördag natt samt på söndag har jag ensam skruvat ihop två stycken möbler.
Den ena möblen är ett skåp med glasdörrar avsett för att ha böcker i.
Jädra duktigt gjort av mig om jag får säga det själv och det både får och gör jag.
Jag är envis som få och kan själv så jag bad inte om hjälp.

Till middag så grillade vi, dotra hade gjort marinaden till köttet så det blev verkligen gott.
Vi satt ute på altanen och åt jag satt med utsikt över "mitt" hus.
Plötsligt blev allt för mycket.
Jag försökte hålla masken och tänka på annat men det lyckades inte så svärsonen frågade direkt vad det var.
(jag har inget pokerface direkt har jag fått höra)
Då kom tårarna som ett brev på posten.

Huset som jag älskade ska säljas.
Någon annan ska gå i "min" trädgård och beundra rosenbuskarna.
Någon annan ska sitta i uterummet och dricka elvakaffe eller äta middag,
Någon annan är inte jag.
Och det gör ont.

Tidigare har det känts helt Ok att huset säljs och att jag bor tvärs emot och ser dem vara glada när de fixar och donar.
Nu vet jag inte.
Visst vill jag bo kvar i lägenheten med dess fina utsikt men..
Jag vet inte om jag orkar se andra personer ta över "mitt" hem.

Jag vet inte hur jag ska orka.
Det har varit så mycket tråkigt som har hänt under loppet av 1,5 år.
En del tråkigheter vill jag inte skriva ut här.
Men..
Den svåra sjukdomen som bröt ned min älskade så fort, för att sedan rycka bort honom.
En flytt.
Bråk om löjliga saker och om stora, viktiga saker.
Varför skulle det behöva bli bråk det var det sista Mannenimittliv ville!
Nu huset som om ett tag kommer att bebos av andra personer.

Livet är för mycket nu, har varit för mycket.
Vad vill livet med mig?
Bryta ned mig totalt eller?
Grattis livet då kommer du att lyckas.

/A