Inlägg 1011

Igår var jag ju på sorgesamtal..eller rättare sagt efterlevandesamtal.

Det kändes väldigt nyttigt och bra.

Visst har jag pratat med kurator, vänner, präst och anhöriga.

Men detta är ändå speciellt.

Vi, i vår grupp, har ganska nyligen mist en nära anhörig och vi känner och tänker så lika.

På andra punkter är vi olika när det gäller sorgesätt etc.

Givetvis kan jag inte berätta vad de andra berättade om, det enda jag kan berätta är om mina tankar.

Denna gång så gick det inte så lång stund innan mina tårar började rinna.

Jag var förberedd och lugn trots att många känslor återigen kom upp till ytan.

När blir jag färdigsörjd då?

Det blir jag givetvis aldrig.

Men sorgen kommer att mildras och inte kännas lika påtaglig och tung som den kan göra nu.

Jag känner också glädje emellanåt.

Ett exempel är då jag äntligen hittade ett bra trattkantarellställe.

Det är små saker som är lycka för mig.

Jag kommer aldrig bli den som jag var förut.

Det bara är så.

Klart jag känner sorg även över det.

Men jag hoppas på att så småningom finna en mening i allt.

Ha en trevlig helg

Vi hörs när vi hörs

/A

Ont i fötterna

Vad har jag gjort idag?
Pratat i telefon, som vanligt vilket helt osökt kommer mig att tänka på min mobilräkning..hmm....törs inte berätta för er antalet SMS som jag skickat.
Merparten av SMS:en, ja, de ägde rum under juli månad.
Ni som vet, vet varför det blev så många just då..

Sedan så har jag varit på första sorgegruppsmötet som jag kallar det för, fast det heter ju efterlevandegrupp.
Det kändes bra.
Bakom ögonlocken sved tårarna, ett flertal gånger.
Så vad gjorde jag?
Jag trampade mig själv på tårna.
Ja, det gjorde jag faktiskt, jag ville inte gråta då.
Så jag bara tryckte hårt, hårt, hårt med ena klacken mot den andra skons tår.
Först ena foten sedan den andre, det stoppade faktiskt tårflödet.
Nu har jag lite ont i 39:orna.

Nu så här i hemmets trygga vrå så inser jag hur dumt det var.
Alla är vi sörjande, alla har vi gråtit.
Jag är inget poker face och det är OK.
Nästa gång så ska jag ta den dagen som den kommer.
Inget mer trampande på mina egna fötter.

Vi ses när vi ses, i morgon är det bokmässa....
/A

Ge och ta

Jag känner mig lite som den här särdesärlan som jag fotograferade i maj.

Trött, uppburrad , hungrig men vid liv.

Mötet idag tog ca 3 timmar.

Med på min sida var en person som är van vid att hantera konflikter.
En van samtalsledare som lyssnar på bådas sida.
Han är en personlig vän till mig och Mannenimittliv därför kände jag mig trygg.

Mina mostståndare sköt med skarpt artilleri från början och berättade om hur fel jag gjort.
En lååååång lista hade de.
Jag besvarade kritiken så gott jag kunde och medhållde om vissa saker.
För ja, även jag har gjort fel.
Inte tal om annat.

Jag hade givetvis moteld, tyvärr hade jag allt mitt i huvudet och inte nedskrivet mer än somliga viktiga papper.
Och jag får rätt i en del saker.
Det blir kommer att bli bra i ett viktigt ärende.
Där enades vi trots en massa tjafs innan vi var överens.
I ett annat nästan lika viktigt ärende där är vi fortfarande oense..
Vi får se vad som händer i morgon.

Jag är så glad att samtalsledaren fanns där.
För det var mycket som behövde styras upp och jag ensam mot dessa personer hade inte blivit bra alls.
Och..hör ni..jag grät bara lite..en gång.
Och då var det fler som hade tårar i ögonen.

Just nu känner jag mig lättad över att vi åtminstone pratats vid.
Dock är jag så trött, så trött.
Skulle kunna skriva hur mycket som helst men det passar sig inte här.

Men, ja..bok, mail etc, det kommer.

Nu måste jag sova ett tag, jag vaknade kl 0400 och det gick inte att somna om ordentligt.
Nu, en timmes power nap så hörs vi kanske

Tack för ert stöd
Kram till er alla som bryr er.
/Sov-A

Jisses!

Gissa vad?!
Jo i morgon ska jag samtala.
Med inte vilka som helst utan med somliga som helst.
Klockan 10.00 i min kaxiga lya, i mitt kaxiga kök äger sammanträdet rum.
Själv är jag inte så kaxig faktiskt.

Vi hörs i morgon om jag orkar och inte är totalt tillplattad.

Eder vän
/Oj-A

Powerwalk med foton

Hästar finns här och jag kunde inte undvika att fota dem
Det har varit en rätt så intensiv dag hittills.
Jag har pratat i telefon hurmångagångersomhelst.
Ett av samtalen var till min vän proffsfotografen för att stämma träffa angående en till kamera. Vi kommer att ses nästa vecka.
Kul ska det bli!

Ett annat var för att anmäla mig till en samtalsgrupp för personer som mist en nära anhörig.

F.ö så har jag powerwalkat i värmen. Puh..dumt att ta på sig långa svarta pajsarbrallor samt svart t-shirt.
Kameran fanns med mig såklart.

Det växer näckrosor även här och jag fotograferade dem såklart.
Och photoshoppade lite grann.

Ha det bra
/Svett-A

Blommiga samtal och mindre god lunch

Idag har jag varit och besökt Mannenimittliv.
Med mig hade jag blommor ur trädgården.

Medan jag klippte till kvistar ur eldkaprifolen (som jag planterade för 3 år sedan) så gick tänkte jag på hur märkligt det är.
En av rosbuskarna blommar som aldrig förr, den är liksom som ett vattenfall av rosor.
Aldrig har den varit så fin som nu.
Likaså så har aldrig vindruvsplantan haft så många blivande klasar som den har nu.
Trutparet verkar respektar mig och min sorg trots att de har tre dunbollar att beskydda.
De dyker inte mot mig för att skrämma mig, de skränar inte längre när jag visar mig.
Hmm...de vet hur de ska handskas med en som inte orkar bråka?!

När jag åkte in till kyrkogården så träffar jag en bekant.
Jag tänkte att vi bara skulle hälsa på varandra lite kort och sedan skulle vi skiljas åt.
Men nej, så blev det inte.
Vi förde ett längre samtal om Mannenimittliv och olika sammanträffande, samt hur snabbt läget förändrades till att bli väldigt allvarligt för min älskling.
Hon och hennes man träffade vi nämligen precis en vecka innan Mannenimittliv avled.

Det kändes oerhört bra att prata med henne.
Oerhört bra.

Efter samtalet och kyrkogårdsbesöket tänkte jag köpa hem lite sushi.
Det gick inte eftersom restaurangen inte har öppet på söndagar.
Så jag åkte till ICA för att handla annan mat.
Och då upptäcker jag att de faktiskt färdiglagad sushi!
Men jag har nog guldfiskminne, alternativt önsketänkande, för sushin var inte alls god.
hmmm..Inte alls god.
Hårt, torrt ris, makin var..ogod, soyan var för salt, wasabin var inte "fluffig" och fin.

Man ska inte slänga mat..jag vet..(förlåt alla svältande barn och all världens befolkning för att jag är ett hot mot klimatet) men det gjorde jag, slängde. Jag åt knappt tre bitar.

Påminn mig nästa gång att jag ALDRIG ska köpa sushi i en matvarubutik!
Please

/A

P.s
Jo, på kyrkogården så när jag gick mot graven så kändes det som om Mannenimittliv kom emot mig med öppna armar.
Jag såg det inte fysiskt, men jag kände det och såg det inom mig.
Och som alltid när jag ska gå därifrån så börjar det blåsa i träden och kring min kropp.
D.s

Ledsamhet ♥ Glädje ♥ Hand i hand

Förmiddagens samtal var jobbiga men nyttiga och givande.

Samtalen vill jag inte vara utan,

orsaken önskar jag inte fanns.

Men nu är det som det är.

Nåväl.

ALLT är inte mörker, elände och tårar.

(Vi har faktiskt VÄLDIGT roligt ihop också!)

Jag handlade en hel del grejer idag hos Blomsterlandet.

Bl.a jättefin, stor, julstjärna.

(endel?????jojoenHEELdelsägernogvissa..punktpunkt..)

En av hyacinterna.

Nu dags för annat.

Take care

Ses snart, hoppas jag.

Vad ska jag säga

I morgon får vi besök.
Av en person som kommer att prata med oss om liv ..och ..annat..
Jag känner mig ledsen och tyngd.


Samtidigt känns det enormt bra att jag har fått den förmånen att delta i viktiga beslut som rör min allra käraste.
Det är bra att prata, även om sådana saker vi önskat vi sluppit behöva beröra på många år.

Jag är tacksam över detta.

Men jag vill inte!
Jag vill inte!
Det ÄR inte rättvist!

LÅT MIG SLIPPA VARA MED OM DETTA!

Varför?
Varför just nu?
Varför oss?

Det är bra att vara förberedd. Även om den dagen, förhoppningsvis, dröjer flera år.

Så bara måste det bli.
Inte snart..inte nu..möjligen sedan... om ett århundrande är jag beredd.
Jag har bestämt mig för att orka med även detta.
Orka vara ett stöd.
Det finns inget viktigare i livet än våra nära och kära.

Men jag oroar mig ändå över morgondagens samtal.

Varför just vi, varför just nu...varför?

Take care

Lyckad dag..natt..och morgon

Igår var det som sagt var min födelsedag. Och det blev så bra. För det första hade Mannenimittliv-Indianhjärtat köpt tårta, precis i min smak, som mig.Syrlig, men söt ändå.....

....punktpunktpunkt....

Jag fick också en fin blombukett. Gissa om jag fotat den!!!!

(Som sagt var så rule:ar utropstecken)

Senare på kvällen blev jag utbjuden på restaurang. Det blev helt perfekt! Gott var det och fint och ...underbart!!
Jag har också fått böcker, en ring (Jodå Ewa, bild kommer), kort, blommor och pengar i present. Och telefonsamtal.
TACK!

Inatt vaknade vi (Indianhjärtat och jag) vid ungefär samma tidpunkt. (kl 03.00).
Sedan var det omöjligt att somna om. Så vi snackade ca 5 timmar i ett sträck. Om allt möjligt och omöjligt...mest omöjligt..

Jag får nog säga att jag blev liiiite trött framåt 7-tiden. Men vad gör väl det när man har roligt.

Take care!

Svåra samtal - indianhjärtat mitt

Idag har dagen varit bra.
Men jobbig.
Det gör ont i mitt hjärta att se att min älskling inte mår bra.
Idag på börjades ju behandlingarna, det gick bra, rentav över förväntan.

Men eftersom Mannenimittliv är som han är så ville han prata allvar redan nu.

Vi har tagit upp viktiga saker inför framtiden.
Detta är givetvis privat.
Det håller vi inom familjen.
Det är bra att prata, det passar mig, men det känns i både själ och hjärta.
Det gör ont i mig.

Han kallar mig för "en liten sökande fågel som sökt sitt bo och har funnit det i mig".
Han är ju mitt stora stöd i livet och min trygghet, verkligen. Finns ingen annan som jag pratat så djupt med. Samtidigt som vi varit så oense om mycket så..men vi har alltid hittat tillbaka till varandra.

Idag fick han höra efter en undersökning att han har ett indianhjärta.
D.v.s ett starkt, fint, friskt hjärta.
Detta kommer jag att kalla honom för hädanefter i mina dikter och på bloggen.

Indianhjärtat, så vackert och så passande.

Ta hand om varandra.

Och:
Livet är inget jävla spa!
Det ska bli mitt nya ordspråk.

Take care

Samtal med dotter-blivande psykolog

Samtal 1.
Dottern: Mamma, var jag svartsjuk för att du var med pappa när jag var liten?

Jag: Vad menar du? *totalt förvirrad*

Dottern:Jo, vi läser ju nu om Freud och olika teorier och då finns det barn som blir svartsjuka och vill spela ut den andra förälder, var jag sådan?

Jag: Nej, sådan var du verkligen inte. Du var hur normal som helst. Du ville ha strumpbyxor på huvudet för att det skulle se ut som du hade långt hår, vägrade äta potatis, åt inte köttbullar för det var "knortar" i dem, kallade tant Irma för Orma** etc. Du var helt underbar!

Dottern: Okej.

Samtal 2.
Dottern (ängslig): Mamma, jag har pratat med några släktingar om hur jag var när jag var liten. De säger att jag var tjurig, envis och hade bestämda åsikter. Är det verkligen så? *med en aning oro i rösten*

Jag: Nämen gumman, du var underbar när du var liten! Gullig, rar, ville alltid krama och pussa folk även okända (vilket kunde vara mindre skoj..*eh*..). Sedan när du kom i trotsåldern var du envis förvisso men samtidigt så charmerande.

Dottern (nu glad): Åh!
Jag trodde ju inte heller att JAG skulle vara tjurig och envis. Jag var ju så söt på alla bilder!
------------------------------------------
Ja, så är det ju..min älskade dotter är så söt och fin.
Envis fortfarande men ändå så underbar!
P.s. Det har hon efter mig
D.s.

** Får väl också erkänna att påhittet med att kalla Irma för Orma var mitt fel....

Var en granne som inte alltid var såååå trevlig som jag döpte om till Orma. Sedan så lärde sig psykologdotter sig detta redan vid 1,5 års ålder då hon kallade damen för Orma...men Orma..*flåt*....IRMA!... förstod ju att dottern inte kunde prata riktigt rent....