Samtal med dotter-blivande psykolog

Samtal 1.
Dottern: Mamma, var jag svartsjuk för att du var med pappa när jag var liten?

Jag: Vad menar du? *totalt förvirrad*

Dottern:Jo, vi läser ju nu om Freud och olika teorier och då finns det barn som blir svartsjuka och vill spela ut den andra förälder, var jag sådan?

Jag: Nej, sådan var du verkligen inte. Du var hur normal som helst. Du ville ha strumpbyxor på huvudet för att det skulle se ut som du hade långt hår, vägrade äta potatis, åt inte köttbullar för det var "knortar" i dem, kallade tant Irma för Orma** etc. Du var helt underbar!

Dottern: Okej.

Samtal 2.
Dottern (ängslig): Mamma, jag har pratat med några släktingar om hur jag var när jag var liten. De säger att jag var tjurig, envis och hade bestämda åsikter. Är det verkligen så? *med en aning oro i rösten*

Jag: Nämen gumman, du var underbar när du var liten! Gullig, rar, ville alltid krama och pussa folk även okända (vilket kunde vara mindre skoj..*eh*..). Sedan när du kom i trotsåldern var du envis förvisso men samtidigt så charmerande.

Dottern (nu glad): Åh!
Jag trodde ju inte heller att JAG skulle vara tjurig och envis. Jag var ju så söt på alla bilder!
------------------------------------------
Ja, så är det ju..min älskade dotter är så söt och fin.
Envis fortfarande men ändå så underbar!
P.s. Det har hon efter mig
D.s.

** Får väl också erkänna att påhittet med att kalla Irma för Orma var mitt fel....

Var en granne som inte alltid var såååå trevlig som jag döpte om till Orma. Sedan så lärde sig psykologdotter sig detta redan vid 1,5 års ålder då hon kallade damen för Orma...men Orma..*flåt*....IRMA!... förstod ju att dottern inte kunde prata riktigt rent....