Igår var jag ju på sorgesamtal..eller rättare sagt efterlevandesamtal.
Det kändes väldigt nyttigt och bra.
Visst har jag pratat med kurator, vänner, präst och anhöriga.
Men detta är ändå speciellt.
Vi, i vår grupp, har ganska nyligen mist en nära anhörig och vi känner och tänker så lika.
På andra punkter är vi olika när det gäller sorgesätt etc.
Givetvis kan jag inte berätta vad de andra berättade om, det enda jag kan berätta är om mina tankar.
Denna gång så gick det inte så lång stund innan mina tårar började rinna.
Jag var förberedd och lugn trots att många känslor återigen kom upp till ytan.
När blir jag färdigsörjd då?
Det blir jag givetvis aldrig.
Men sorgen kommer att mildras och inte kännas lika påtaglig och tung som den kan göra nu.
Jag känner också glädje emellanåt.
Ett exempel är då jag äntligen hittade ett bra trattkantarellställe.
Det är små saker som är lycka för mig.
Jag kommer aldrig bli den som jag var förut.
Det bara är så.
Klart jag känner sorg även över det.
Men jag hoppas på att så småningom finna en mening i allt.
Ha en trevlig helg
Vi hörs när vi hörs
/A
3 kommentarer:
Det önskar jag också att du ska göra, hitta ny mening i livet. Och hur den ser ut kan man inte veta något om men den kommer, var så säker.
Förr talade man om ett sorgeår och man gick klädd i svart de första sex månaderna för att sedan övergå till grått. När året hade gått bröt man sorgen och klädde sig i glada färger igen. Tänk om det vore så enkelt att sorgen ändrade sig på samma sätt som färgen på kläderna man bär.
Sorgen är inte tidsbestämd. Ändå är det väl som med färgerna - det är mörkast den första tiden för att så småningom bli ljusare igen.
Den låtsatshemska tvillingen
Nej, man..dvs jag..vet inte hur den meningen kommer att vara eller ser ut.
strandskatan
Ja, jag har hört talas om sorgeår. Och det stämmer nog till viss del.
Men däremot visste jag inte om att man kjädde sig i grått efter 6 månader.
Hmm...intressant.
Ja, det är ju tuffast i början.
Så småningom är det inte lika jobbigt.
Skicka en kommentar