Ja, nu var vi framme vid det tusende blogginlägget.
Det har varit en resa för mig.
En lång och bitvis tung resa.
Inte visste jag när jag började blogga den sjätte september år 2007 att mitt liv skulle förändras så mycket som det har gjort.
Det har hänt så mycket på två år.
Hade jag vetat vad som legat framför mig den dagen som jag satte mig vid datorn för att börja blogga så, då vet jag inte om jag hade fortsatt.
Det är bra att man inte vet vad som väntar en i framtiden.
Tänk om jag vetat allt detta?
Hade jag orkat med den vetskapen?
Att ta en dag i taget är nödvändigt.
Hur ska man annars orka när motgångarna står på kö för att välta en.
Precis som ett dominospel.
Jo, jag har fått höra 3132876 ggr att jag är stark.
Sant.
Tackar för det.
Men för att vara otacksam så säger jag bara:
Jag ger själva den i om jag har blivit starkare av de prövningar som jag ställts inför.
Jag struntar i dem.
Hellre hade jag varit oceaner gladare.
Och ärligt talat.
Tror ni verkligen på att man bara blir stark av påfrestningar och motgångar, av sjukdom, död och bråk?
Det tror inte jag på.
Inte när man sedan tidigare har en del sorger i sin ryggsäck.
Då blir tyngden större än styrkan.
Nåväl här lite musik, jag brukar kalla det för lätta inlägg men, det är min blogg.
Sedan en till favorit, "bara" med text.
Peter le Marc.
Vaggsång kl 4
När dom lägger ner mej
Lugnt och stilla
När dom lägger ner mej djupt
Då ska jag ännu minnas när vi låg i gräset
Och himlen
Just när ovädret bröt ut
Ge mej nåden att få gråta
Som ett barn
Att få falla stumt och mjukt
Och jag ska aldrig, aldrig mera, vara modlös
Jag har varit där förut
Jag har blivit bortbytt, köpt och såld
Baktalad, grundlurad, tagen med våld
Men jag har bränt alla pengar, gjort mej av med allt
Nedför mina kinder rinner regnet kallt
Mitt hjärta slår så fort och fast
Ännu en natt som villfaren gast
Och fortfarande, fortfarande en främling
Det borde blivit en morgon, blivit gryning
Det borde blivit ljusan dag
Men för ett ögonblick är allting lika stilla
Som när vi låg i gräset, du och jag
Allt är bra nu
Text Peter le Marc
Take care
/Tusende-A
onsdag 7 oktober 2009
Inlägg 1000
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Tusan så imponerande, både antalet inlägg och just det här inlägget.
Jag håller med, tur att man inte vet vad framtiden bär med sig. Somligt orkar man ju knappt med och hur skulle man då kunna ta in det i förväg?
Markattan, tänker på dig
Det sägs att man skall leva i nuet,
lämna det som varit och gå vidare ... hur lätt är det när ryggsäcken är tung att bära ? Nej, det är tur att man inte vet vad livet har i beredskap.
Tusen fina inlägg ... det är starkt !
Håller med dig, man blir inte bara stark av motgångar och ledssamheter. Man blir även stark av framgångar, glädje och lycka! Det kanske inte känns så tröstande som folk vill att det ska göra när man säger att någon är stark. Men man försöker ändå, för att få personen att kämpa vidare.. Men det är inte lätt!
Jag önskar att du snart får känna dig stark och på toppen av livet på grund av glädje!
KRAMAR
Markattan
Ja, det är verkligen amazing att jag skrivit så många inlägg.
Känns ändå bra på ett vis att ha gjort det..skrivit alltså.
Somligt är bara trams andra är allvarliga och djupa inlägg.
Tak för din omtanke
Kram
strandskatan
Det går inte att bara gå vidare direkt.
Om man gör det utan att tänka över det man varit med om så gör man fel mot sig själv.
Ryggsäcken kommer man alltid att känna av, mer eller mindre.
Det är bättre att lossa de onödiga(bearbetade) tyngderna varefter så ryggsäcken blir lättare och det som återstår är ärren och erfarenheten av det som tyngt.
Ida
Så sant så sant är det du skriver.
Du är klok som en bok.
Kram
Håller med dig om att man inte alls bara blir stark mm av motgångar men man kanske lär sig av det precis som man gör med medgångar. Skratt och gråt kan säkert göra dig stark för stunden, men alla minnen du har i säcken finns ändå kvar...på ont och gott. Och DET kan vara tungt...
Kram
Susanna
Ja..fast jag behöver inte lära mig så mckt mer när det gäller sorg och elände.
Jag skrattar fler gånger nu än vad jag gjorde för tre månader sedan men jag är långtifrån glad.
Långt ifrån den jag var förut.
Jag kommer aldrig att bli som jag var förut men jag hoppas ändå att jag någon gång kommer att tycka att livet är roligt, att det finns en mening och att jag känner en stark glädje som varar mer än för studnen.
Kram
Hej!
I bloggarnas underliga värld länkar man sig ibland vidare och vidare...och så plötsligt dyker något upp, eller någon...som berör en och gör avtryck någonstans därinne...man känner ett slags samvaro med personer man aldrig mött... Så blev det nu när jag hittade på dig här i "bloggiverse". Tack för en god lässtund! Och jag vet att det låter som en dålig kliché, men jag vet vad du pratar om och hur det känns när det känns som tyngst...
Kram på dig!
/Maria
Skicka en kommentar