Inlägg 1000

Ja, nu var vi framme vid det tusende blogginlägget.
Det har varit en resa för mig.
En lång och bitvis tung resa.
Inte visste jag när jag började blogga den sjätte september år 2007 att mitt liv skulle förändras så mycket som det har gjort.

Det har hänt så mycket på två år.
Hade jag vetat vad som legat framför mig den dagen som jag satte mig vid datorn för att börja blogga så, då vet jag inte om jag hade fortsatt.
Det är bra att man inte vet vad som väntar en i framtiden.
Tänk om jag vetat allt detta?
Hade jag orkat med den vetskapen?

Att ta en dag i taget är nödvändigt.
Hur ska man annars orka när motgångarna står på kö för att välta en.
Precis som ett dominospel.

Jo, jag har fått höra 3132876 ggr att jag är stark.
Sant.
Tackar för det.
Men för att vara otacksam så säger jag bara:
Jag ger själva den i om jag har blivit starkare av de prövningar som jag ställts inför.
Jag struntar i dem.
Hellre hade jag varit oceaner gladare.

Och ärligt talat.
Tror ni verkligen på att man bara blir stark av påfrestningar och motgångar, av sjukdom, död och bråk?
Det tror inte jag på.
Inte när man sedan tidigare har en del sorger i sin ryggsäck.
Då blir tyngden större än styrkan.

Nåväl här lite musik, jag brukar kalla det för lätta inlägg men, det är min blogg.



Sedan en till favorit, "bara" med text.
Peter le Marc.
Vaggsång kl 4

När dom lägger ner mej
Lugnt och stilla
När dom lägger ner mej djupt
Då ska jag ännu minnas när vi låg i gräset
Och himlen
Just när ovädret bröt ut

Ge mej nåden att få gråta
Som ett barn
Att få falla stumt och mjukt
Och jag ska aldrig, aldrig mera, vara modlös
Jag har varit där förut

Jag har blivit bortbytt, köpt och såld
Baktalad, grundlurad, tagen med våld
Men jag har bränt alla pengar, gjort mej av med allt
Nedför mina kinder rinner regnet kallt
Mitt hjärta slår så fort och fast
Ännu en natt som villfaren gast
Och fortfarande, fortfarande en främling

Det borde blivit en morgon, blivit gryning
Det borde blivit ljusan dag
Men för ett ögonblick är allting lika stilla
Som när vi låg i gräset, du och jag
Allt är bra nu

Text Peter le Marc

Take care
/Tusende-A

Bergochdalbana mer Rabalder än..

...Balder.

Har nyligt kommit hem efter att skjutsat de fina "små" till tåget och därefter varit på en liten workshop som var bättre än vad jag förväntat mig.

I morse kände jag mig ganska stingslig p.g.a att jag sovit så himla dåligt inatt, jag tror att det märktes.
Nåja, vi tog oss genom frukost, packningar och posthämtning.
I bilen till stationen så kom många känslor över mig, eftersom det var jag som körde så var jag tvungen att hålla tillbaka tårarna.
Det lyckades tills då vi skulle krama om varandra.
Då..
..gick det inte längre....
Rösten brast, tårarna började givetvis rinna.
- Förstör inte din mascara nu sa svärsonen.
Och det gjorde jag inte även om det var snudd på, men man kan faktiskt inte gå med solglasögon inomhus om man inte är kändis.

Livet just nu är en sådan bergochdalbana och jag har aldrig gillat sådana.
Sorg och glädje och än mer sorg i en enda röra.
Usch
Jag blir rädd, snurrig, yr och vill bara hoppa av.
Men jag kan ju inte det.

Hoppas ni har det bra
/Annelie

Snurrigt, blött och tidigt

Inte så troligt att jag skulle åka denna karusell heller..
Det blev en resa tilll Liseberg igår.
Himla trevligt var det förutom att maten inte var något särskilt god samt att kökshygienen där inte såg ut att vara så värst bra upptäckte vi.
Men än så länge inga magsjukor.

Ungdommarna åkte en massa karuseller, bl. a Balder, såklart.
Jag blir alldeles kallsvettig när jag ser bergochdalbanan.
Själv satt jag mest och tänkte.
Jag tror ni anar om vad.

Men två attraktioner åkte jag, flume ride samt Kållerado.
När vi åkte Kållerado så fick jag en vattendusch rätt in i ansiktet.
Alla i vår båt skrattade så klart.
Sedan fick jag en till.
Om de skrattade då också?
Tydligen gäller skadeglädjetesen fortfarande..

Hemma var vi vid 22-tiden, sedan var jag uppe till strax efter kl 03 då jag insåg att jag ju måste krypa till kojs.
Vaknade gjorde jag vid 7-snåret för att stiga upp kl. 8.

Idag blir det en hel del hemmapyssel och antagligen en liten powernap också.
Troligen så blir det även en fotosession också. Vi får se vad dagen har att erbjuda.
Ungdomarna ville iaf ha sovmorgon idag och det är dem väl förunnat.
Vi hörs när vi hörs

/Tråk-A

Sova på en stol..

..är inte så himla bekvämt. Jag "låg" ned i stolen med en fotpall som stöd för benen.
Det var jag tvungen att göra natten mellan söndag och måndag.
Måndagens matintag framtill klockan 1830 var lika med noll. Jag vill bara säga en sak:
Don´t try this at home!

För att muntra upp mig själv ,så gott det nu går, idag så kollade jag genom bl.a foton som jag tog i somras.
Den översta bilden på vesslan Ville tog jag då jag och min yngsta dotter, promenerade vid fyren.
Hon fångade också vesslan med sin kamera som hon kallade för Kompis. (inte kameran utan vesslan..)

Vidare hittade jag bilder från då vi besökte Liseberg så nedanstående bild får illustrera ordspråket:
Det man förlorar på karusellen, tar man igen på gungorna.

Take care
/LivetärsomenbergochdalbanajustnuAlien

Berg och dalbana

Livet är just nu en berg och dalbana.
Slitigt är ordet för dagen.
Sedan är det mycket jobbigt med alla dessa personer, utanför familjen, som frågar och frågar och vill veta allt!
Roligt att människor bryr sig.
Men de ger ju inget av sig själva!
Ibland känner jag mig som en mjölkko.
..suck...

Samtidigt vill jag ju berätta men inte hela tiden.
Inte för alla, inte överallt och absolut inte för de som bara vill stilla sin nyfikenhet.

Men man kanske inte kan få allt.



Take care
/A