..tycker många.
För mig känns det som om att det är NU det svåraste börjar.
Det känns som om alla andra är glada och lättade över att begravningen är över så de kan gå vidare i livet.
För mig känns det som om tiden framtill jordfästningen var så fullspäckad med att bl.a trycka programblad, samtala med begravningsbyrån, ordna och vara tvungen att vara social åtminstone en gång/dag.
Igår var en tung dag.
Men dagen blev ändå bra.
I kyrkan läste jag upp ett brev till Mannenimittliv med skakande händer och på darriga ben. Och det gick bra tack vare att prästen höll om mig.
Jag är stolt över mig själv.
Jag klarade det.
Jag orkade.
Folk säger att jag är stark. Och ja, javisst är jag stark när jag bestämt mig för något.
Det är nu det jobbiga börjar för mig.
Att inse
Att ta in
Att förstå
Att acceptera
Att gå vidare
Ensam
/A
7 kommentarer:
"När allt är över" det är ju då det tunga , svåra som har hänt börjar sjunka in. Allt skall återgå till det som tidigare var vardagslunken . Den där vardagen som aldrig blir som den var innan allt hände. Det är nu du behöver vänner som stöttar och finns för dig .
Ja usch vad tungt, jag lider med dig. Hoppas att du har de runt dig som förstår att stötta på rätt sätt, dvs ditt.
Varm hand
Markattan
Strandskatan
Ja, det är NU det svåra börjar.
Det finns människor kring mig men innerst inne är vi alla ensamma.
/
Markattan
Jag har folk som stöttar mig på mitt vis.
De är få men de är värdefulla.
TACK
/A
Förstår att allt det praktiska som har behövts skötas också har distraherat en smula - nu finns väl bara tomhet kvar...som du skriver. Inget kan jag säga utan att det blir fel eftersom det är din sorg och ditt liv. Vill bara säga att jag tittar in här allt som oftast och kollar hur du har det och vad som händer dig. Och att jag är jätteglad att du orkar dig in hos mig på besök i en tid som denna. Om jag kan få dig att le en smula så är det underbart.
Många kramar!
Speja
Speja
Vad roligt att du orkar titta in till min ledsna blogg som känns vissen.
Ja, din blogg livar upp mig!
I dagsläget är det svårt att få mig att skratta men några lyckas.
Bl. a du.
Tack
KRAM
/A
Nu har jag "läst ikapp" i stort sett hela din blogg. Jag är helt stum. Matt och gråtig. Det känns så futtigt att sitta och klaga på mitt halvblinda öga.
Om min mannenimittliv skulle dö då vet jag inte om jag skulle orka alls... Men du orkar och jag är så imponerad av dig.
En dag i taget har snart blivit ett år och jag hoppas att sorgen även om den inte mattats, åtminstone känns hanterbar nu.
fiffi
Åh..tack.
Men du..jag blir inte ett dugg lyckligare av att du har det jobbigt med ditt öga.
Snarare tvärtom.
Vore ju konstigt faktiskt.
Det går inte att jämföra smärta eller sorg.
Den är bara.
sorglig..
Skicka en kommentar