Folk omkring mig skrattar och pratar i staccato om saker och ting.
Hur orkar de?
Men idag så hjälpte blivandepsykologdottern mig att vika tvätt.
Det var riktigt trevligt trots att tvätthögen var stor.
I alla fall så pratade vi på om olika saker och jag fnissade faktiskt.
Sedan..
Så..
Hittade hon några av mina nytvättade....eh...underkläder..
Och sa -
WOW, vad hot!
Vilken MILF du är!
Då skrattade hjärtligt rätt ut för första gången på några veckor.
Jag förstår om mina inlägg är förvirrande de gånger då de är både sorgsna och glada.
Men jag struntar i om ni tycker så.
Det är min blogg.
Jag skriver vad jag vill.
/A
fredag 8 maj 2009
Första skrattet på länge
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Klart du skriver vad du vill och inte gör det mig något om du skrattar mitt i sorgen. När mina föräldrar dog så funkade vi så, vi syskon. Skratt spädde ut gråten och gjorde det något uthärdligt. Det ska man inte be om ursäkt för, skrattet.
Markattan
Ja, man behöver skratta emellanåt även om jag känner att jag har långt till det nu.
/A
Skicka en kommentar