...kommer det ned folk.
Och de bara tar itu med saker.
Jag blir glad.
Nu är jag bara halvt surpluttig.
Ledsenheten finns kvar.
Allt löser sig inte.
Mannenimittliv är ju borta.
Ingen återvändo.
Borta som i borta.
/A
måndag 11 maj 2009
Och sedan...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tycker du är otrolig som ändå någonstans hittar både orken och energin trots att du ingen har.
Jag hoppas att du inte tar helt slut på dig själv för det finns även lite att orka efter att alla åkt hem.
Nu vet jag inte hur det gått med det vi hållit tummarna för men bara så du vet håller vi allt vi har i tumväg här hemma.
När är begravningen? Jag kan ha missat det men det har varit lite mycket i huvudet nu.
Kramar och energi.
Hälsa din mamma så gott och be henne krama dig från mig :)
Ledsenheten sitter nog kvar länge. Men det är skönt att slippa vara sur för det är så sabla tråkigt.
Bra att du får besök som hjälper dig att må bättre.
Varm hand
Markattan
Markattan tipsade mig för några dagar sedan om din blogg och jag har läst och förundrats över din förmåga att dels klara av din situation i nuet dels ock att du orkar skriva och hur fint du formulerar dina tankar.
Jag beklagar din förlust och sänder dig många varma tankar.
Carina
Vad det gäller begravningen så var den igår..
Och tummarna behövs fortfarande hållas jag vet mer besked kring den 15:e.
Hur jag orkar även jag ibland.
Men jag får "psykbryt" emellanåt och blir sur och arg.
KRAM och tack!
/A
Markattan
Ja, ledsenheten kommer dröja sig kvar länge, länge.
Tack och kram!
/A
Strandskatan
TACK!
Vilket härligt bloggnamn du har..strandskatan..en av Mannenimittlivs favoritfåglar.
Och min också.
Jag ska kolla in din blogg.
Markattan verkar vara en go´ människa.
kram
/A
Skicka en kommentar