Ställa upp för laget

Pratade med en av bonussönerna idag ang. julen och annat.
Han tackade mig så mycket för jul och nyårsfirandet.
När jag tackat för det han ställt upp med som exempelvis chaufför och för att han tålmodigt väntat i klädaffärer och andra butiker. Samt i övrigt ställt upp på alla de vis.
Då säger han:
"Vad gör man inte för laget!"

Det gjorde mig oerhört glad.
Oerhört glad.

Och i eftermiddags ringde Mannenimittliv´s faster för att prata ett tag.
Hennes samtal värmde...också.
Hon undrade hur jag orkar med allt som är nu och det som har varit.
Det gör jag för att jag måste.
Inte för att jag vill. Helst hade jag sluppit dessa erfarenheter.
Men jag måste orka för att jag måste.
Några alternativ finns inte.

Men inte *grovt svärord* är jag glad över alla saker som jag har gett mig tråkiga livserfarenheter genom åren.
Det har varit för mycket av det, alldeles för mycket.
Inte heller ser jag mening eller ser att jag ska kunna få sådan erfarenheter av detta att jag ska kunna dra nytta av det i framtiden.

Istället undrar jag över varför så mycket drabbar vissa personer.
Alla har sina sorger, det vet alla, inte minst jag.
Men somliga har fått och får genomgå fler jobbiga och smärtsamma saker.
Så är det bara!

Jag tänker f_n inte vara tacksam över alla sorger.
ALDRIG!
Det är nog nu!
Det var nog redan för ett antal år sedan.

Sedan är jag urless på allt Carpe Diemsnack!
Lätt att säga, svårt leva efter.

FUCK CARPE DIEM!

/ÄrligAlien