Inatt sov jag ca 10 timmar.
Det är verkligen ovanligt, men jag var så trött.
I morse när jag vaknade kände jag mig laddad, glad samt på G inför mina göromål.
Som vanligt så "såg" jag på nyhetsmorgon (dvs hade TV:n på) samt Efter tio på TV4.
Där var en underbart fin tjej på 17 år som berättade om sin cancer och livet efteråt. Jag grät när jag hörde flickans berättelse.
Så starkt att berätta sin historia som verkligen inte var rosenröd.
Jag hann med att skicka lite mail och annat småpyssel innan jag hämtade posten i postboxen.
När jag är inne på Konsum för handla grönsaker ser jag hur en av min grannar hämta sin post.
Då tänkte jag med min "smarta" Ännelaij-beräkning att jag ska kolla in lite pulversåser, dressingar, frysdisken etc, eftersom jag inte orkade att prata med någon just då.
Tror ni jag lyckades?
Icke!
Grannen väntade ut mig..jag var tvungen prata..och glad för det är jag efteråt.
Man behöver ju inte vara så jädrans balanserad och undvika människor bara för att man är rädd för att bli ledsen.
Hon var hur gullig som helst, det kändes så bra att prata med henne. Herreminje, varför ska man vara så ängslig för?
Och för vaddå?
Efteråt grät jag medan jag tog en lång promenad givetvis med kameran i beredskap. (dock orkar jag inte ladda upp bilder just nu)
Hem kom jag med Blå bands kantarellsås i pulverform samt potatiskroketter som troligen får vänta ett långt tag innan det blir tillagat.
Vid en senare promenad mötte jag Elake Måns matta med vovvsegullsarna. De skällde som små terriers när de såg en annan vovve (min favvo) med Matte.
Den vovven brydde sig inte. Inte ett knyst.
Ej heller matten brydde sig ett dugg.
Favvojycken är såååå underbar!
Det är en sorts irländsk jakthund men liten och lurvig. (Ras och foto kommer någon gång)
En dag mötte favvojycken Manneimittliv/Indianhjärtat samtidigt som vovvsegullsarna m. matta kom. Vovvsegullsarna skällde som vaaanligt.
Manneimittliv/Indianhjärtat trodde att favvojycken ville ge vovvsegullsarna en match.
Men favvojycken gick fram till Manneimittliv/Indianhjärtat för att hälsa och gosa. Han struntade totaaaaalt i vovvsegullsarna!
Givetvis gav han inte ett skall!
Månne om han är norrlänning?
Bryr sig om viktiga personer, har empati samt struntar i de som bara snackar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar