Idag ringde en person och pratade med mannenimittliv.
Efter att de var "färdigpratade" så sträcktes luren över till mig.
Personen: Hur är det?
Jag: Jo, det går an. (samtidigt rinner tårar och mascaran ger spår på både handlovar och kinder)
Här har jag bestämt mig för hålla masken utåt.
Personen: Okej, jag undrar bara hur vi gör med blablablablaetcmummeletc...etc..etc..
Jag: (darrig, svag röst - bryter ihop) Jo men vi ordnar det blablablablaetcmummeletc...etc..etc..
Samtalet avslutas med att jag gråter trots att jag bestämt mig för vara stark.
Morgonens mascara är ett minne blott.
Varför är det så svårt för oss människor (iallafall för mig) att från början erkänna att det just nu inte är så bra?
Trots att personen/alla ju vet detta?
Någon har skrivit:
"Om du inte kan göra nåt åt det - Varför bli upprörd?
Om du kan göra nåt åt det - Varför bli upprörd?"
Det kan vara så att det är bra att vara just upprörd?
Ibland önskade jag att jag inte vore en känslomänniska.
1 kommentar:
Usch, ja, jag säger detsamma. Är likadan... *kramar om*
Och appropå det mannenidittliv sa. I din älskades ögon är du alltid vacker! Och det är ju det som är så underbart härligt!
Jag brukar också få höra det vid "sådana tillfällen" då man känner sig som en trasdocka, och egentligen borde man ju bara njuta, men jag brukar tänka: Sådär säger han nog bara för att göra mig glad... Va dum man är. Varför inte säga: Å tack älskling, va glad jag är att just Du tycker det.
Pissväder här i form av snöblandat regn, och jag som måste ut och handla lite. Hemma igen med VAB och ännu fler vattkoppor.
Kramis
/Ewa
Skicka en kommentar