Nej, jag gillar inte läget som det är nu. Verkligen inte.
Det jag vill är att ha en någorlunda lugn och trygg tillvaro och just nu känns det mycket osäkert.
Jag måste få ha en frizon jag måste få bara vara också.
Så jag har bestämt mig för att i möjligaste mån att under helgerna inte tänka så mycket på mina bekymmer utan försöka vara så glad som det går.
Och det funkar! Det fungerar för att jag bestämt mig för det.
Nu måste jag bara finna en lösning som håller inför framtiden. Inför vardagarna också.
Det är så mycket som jag vill berätta,dela med mig av men..
Näe..jag har börjat tänka på mig själv och väljer numer vilka jag vill dela mina bekymmerstankar med.
Mina glädjeämnen och mina fniss delar jag gärna med mig av till "alla"..men det andra..
Nope.
Det får bli till släkt och de som känner mig IRL.
Det är lite mycket..och lite ..just nu.
Regnade i morse och min häl sved så uteslöt jag powerwalks/promenader.
Räcker väl med att jag snittat tidigare under veckan på 30 000 steg/dag.
Jag har alltså gått minst 22 km/dag.
Bravo!
Och eftersom jag är den jag är så tyckte jag att jag ägnar denna dag till att vila..eller ja..inte promenera långt i alla fall.
Så jag tog tåget till Varberg.
Härligt!
:)
Varför inte se sig runt när man kan?
Jag är som jag är..tycker om att se mig runt..jodå..jag går mina vanliga vägar men ibland går jag vilse med flit vilket genererar extra steg och upplevelser.
Vad som händer i morgon vet jag inte..
Väntar på besked.
Men promenera lär jag göra.
Jag kallar det inte längre för powerwalks eftersom jag pausar emellanåt och hetsgår inte hela tiden.
Dessutom har jag oftast ryggsäck på mig med att "bra att ha grejer".
Nu behöver jag bara ladda in mer musik i telefonen.
För mig betyder musiken mycket.
Orka gå vidare.
Mina döttrar betyder massor!
Idag fick jag ett fint brev från yngsta.
Älskade finaste hjärtat.
Sedan så SMS:ade äldsta mig så jag nästan fick skrattkramp.
Snacka om att vi har samma sorts humor..
Bra eller dålig vad vet jag..
Idag efter många om och men så med hjälp av Gunnar så hittade jag rätt på adressen jag ska vara på torsdag.
Ja jisses...
Jag som brukar både ha hängslen/svångrem och allt...var helt lost.
Tack finaste Gunnar för att du tog dig tid och fanns där. Och för att du har humorn.
:)
Kram
//Annelie
Idag under en av mina stillsamma promenader så tvärnitade en vän till mig i sin bil och sa med sin fina och hesa röst:
- You need to talk?
Jag skrynklade lätt på min fina lilla näsa och sa:
- Jomensåatt..i morgon har jag tid.
Hmm..tid är väl det jag mest av allt har och min vän är en av de finaste vänner jag har!
:)
..sa en av ledarna när jag gick U.G.L.
Ja, det har jag..mycket att ge.
Och jag gör det..jag ger av mig själv ibland för lite för mycket samtidigt som jag lärt mig av livet att inte ge allt av mina tankar och känslor till allmän beskådan..
Mitt liv just nu är inte till allmän beskådan.
Inte mina känslor heller.
Just nu känner jag mig som en liten krabba som väljer vem jag släpper in i mitt liv.
Lite taggig och vass men så god inuti.
Ungefär så.
Jag har så mycket att ge..men jag väljer också med omsorg vilka jag vill ge till.
Idag var sista dagen på mitt arbete som jag stormtrivts med!
Att vara projektanställd har sina nackdelar, förlorara arbetsgivaren en upphandlingen och uppdraget går ut så..ja..med automatik så står man utan arbete.
Vilket jag gör fr.o.m i morgon.
Vi trodde att beskedet på reulstatet av upphandlingen skulle komma innan jag gick på semester men det drog ut på tiden.
Idag är jag glad över det. Jag njöt fullt ut under min semester, jag tog vara på varje dag!
Något undantag kanske.
Bland de sista dagarna av augusti kom beskedet.
- Vi förlorade..
Jag föll..var beredd men föll.
Blev så ledsen.
Förlora mina fina arbetskamrater?
Nej!
Men så var det..och idag var det dags för avtackning.
Bara ordet få tårarna att stiga i ögonen.
Och fler tårar blev det.
Började med att de spelade
Händerna mot himlen med Petra Marklund!
En av mina favoritlåtar.
De kommer sakna att jag drar igång lite bra musik vid rasterna sa de!
Rutorna skakar och alla vaknar till! Hihi!
Och tårarna rann på mig...och på någon mer.
Finaste fina (f.d) kollegor.
Sedan kaffe på det..och..jobbigast av allt.
Presentöverräckning.
Chefen sa att hon kommer sakna mig mycket, detta var det jobbigaste hon varit med om som chef..
Mer tårar.
Och jag fick en tavla med en massa fina ord om mig, en orkidé samt ett presentkort hos en fotofirma. (Av någon anledning kunde jag inte överföra bilderna från mobilen, tror bilderna var för små) Några av de ord som återkommer från tavlan är: Godhjärtad Humor Lugn Hjälpsam och omtänksam IT-snille Mysig Käck Hurtig Trevlig Leende på läpparna och bra lyssnare Lojal IT-klippa Klurig Kunnig Ödmjuk
Hur som helst..tårarna har flödat över ett flertal gånger idag, inte bara hos mig.
Det är jobbigt att skiljas åt även om vi kommer att ses igen.
Nästa vecka på tisdag ska jag på intervju!
Jag är som klippt och skuren för den tjänsten och bara hoppas på att jag blir en av de utvalda.
Så håll tummarna.
Nu ska jag göra lite mat tror jag..
I morgon är det dags för inskrivning hos Af...(suck) För att göra dagen lite bättre så kommer jag att powerwalka in...ca12 km blir det..enkel väg.
Givetvis går jag tillbaka.
Inget alls.
Då tappar jag orden samtdigt som jag bara vill berätta.
Berätta om hur livet är nu.
För det är.
Mycket.
Mycket bra och bara lite mindre bra.
Bäst är att jag blivit mormor!
Ååååååååååååh.. Underbart.
Han är finast i världen lille Leon.
Och jag ärstoltast i världen.
Lycka kan man säga minst sagt.
Jag bara älskar att se på honom, hålla i honom och njuta av hans skratt när jag viftar med en handduk framför hans ansikte. Jag är så förundrad över att han kan tycka jag är rolig.
Fast i och för så...jag ser nog rätt löjlig ut bland.
Nu ses vi inte så ofta men han är verkligenkärlekför mig.
Och min familj i övrigt såklart.
Just nu har jag inte så mycket tid/ork att uppdatera bloggen jag återkommer när jag fått mer inspiration och bilder.
Tills vidare så får ni lyssna på
..men..Nej, det blir inte så.
Nyanserna i livet har skiftat så mycket idag. Särskilt idag.
Dagen idag har för mig inneburit att mängder av minnen: Klockslag Dofter Tårar Ångest Frustration Sorg Saknad Väderlek
Jag vill skriva av mig men saknar ord.
Något håller mig tillbaka
Jag vill berätta
Jag vill
Men..
Nej, jag kan inte
Jag kan verkligen inte
Samtidigt idag så har jag skrattat så jag nästan grät.
Jag har känt mig behövd
Och jag har boostat några med glädje och hopp.
Gjort dem synliggjorda och gett dem tid och tillåtit dem att ta plats
Bra, mycket bra.
På bussen från tåget så krackelerar min fasad, mitt pansar, en aning.
Jag kände hur tårarna kämpade sig upp när jag tänkte på livet och döden.
Hur mycket jag saknar och hur mycket jag har att vara tacksam över.
Jag biter mig i kinden och spänner vadmusklerna för att tänka på annat.
Inga tårar faller men mitt ansikte känns som en sådan där ledsenmask på en teater.
Att ledsenheten syns förstår jag när busschauffören stänger av radion och säger några vänliga ord när jag stiger av. Den värmen jag känner då....
För det mesta brukar jag avsluta mina blogginlägg med musik.
Så även idag.
En kvinna i mina år.
Kanske de bästa det vet jag ju inte nu.
Av norrländsk börd och härkomst, numer rotad i Halland.
Här vill jag leva, om jag vill dö vet jag inte än.