När det händer så mycket men ..

Inget alls.
Då tappar jag orden samtdigt som jag bara vill berätta.
Berätta om hur livet är nu.
För det är.
Mycket.
Mycket bra och bara lite mindre bra.

Bäst är att jag blivit mormor!
Ååååååååååååh.. Underbart.
Han är finast i världen lille Leon.
Och jag är stoltast i världen.
Lycka kan man säga minst sagt.

Jag bara älskar att se på honom, hålla i honom och njuta av hans skratt när jag viftar med en handduk framför hans ansikte.  Jag är så förundrad över att han kan tycka jag är rolig.
Fast i och för så...jag ser nog rätt löjlig ut bland.

Nu ses vi inte så ofta men han är verkligen kärlek för mig.
Och min familj i övrigt såklart.

Just nu har jag inte så mycket tid/ork att uppdatera bloggen jag återkommer när jag fått mer inspiration och bilder.
Tills vidare så får ni lyssna på

Ängel i rummet

Tänkte skriva intressant inlägg..

..men..Nej, det blir inte så.
Nyanserna i livet har skiftat så mycket idag.
Särskilt idag.

Dagen idag har för mig inneburit att mängder av minnen:
Klockslag
Dofter
Tårar
Ångest
Frustration
Sorg
Saknad
Väderlek

Jag vill skriva av mig men saknar ord.
Något håller mig tillbaka
Jag vill berätta
Jag vill
Men..
Nej, jag kan inte
Jag kan verkligen inte

Samtidigt idag så har jag skrattat så jag nästan grät.
Jag har känt mig behövd
Och jag har boostat några med glädje och hopp.
Gjort dem synliggjorda och gett dem tid och tillåtit dem att ta plats
Bra, mycket bra.

På bussen från tåget så krackelerar min fasad, mitt pansar, en aning.
Jag kände hur tårarna kämpade sig upp när jag tänkte på livet och döden.
Hur mycket jag saknar och hur mycket jag har att vara tacksam över.
Jag biter mig i kinden och spänner vadmusklerna för att tänka på annat.
Inga tårar faller men mitt ansikte känns som en sådan där ledsenmask på en teater.
Att ledsenheten syns förstår jag när busschauffören stänger av radion och säger några vänliga ord när jag stiger av.
Den värmen jag känner då....

För det mesta brukar jag avsluta mina blogginlägg med musik.
Så även idag.


Ha det bra.
Hörs när vi hörs.
//Annelie

Uppdatering för er som undrar

Är ju ett tag sedan jag skrev något här på bloggen.
Detta beror på att jag dels arbetar så när jag väl är hemma så orkar jag inte skriva några längre inlägg. Tiden är knapp kan man säga.
Därför twittrar jag hellre.
Snabba inlägguppdateringar passar mig bättre. Får snabb respons också.
Har hittat några goda vänner den vägen också.

OCH, inte minst av allt. Jag har gått med i Facebook!
Mmm..minsann.
Av olika anledningar så kände jag att det var dags att även äntra detta skepp.
Och lite kul är det allt.
Erkänner.
Fast roligast är dock att twittra.
Trodde aldrig jag skulle haka på den trenden men, Jo, det är kul, väldigt roligt.

Personligt då?
Jag saknar Mannenimittliv något så enormt.
Det går inte en dag utan att jag tänker på honom.

Livet är märkligt.
Det finns några som visat intresse och jag känner mig totalt ointresserad.
Sedan har det varit någon som jag känt intresse för men sedan upptäcker jag att det inte känts bra.
Så the lovebusiness är liksom stängt för mig.
Jag orkar inte.
Saknar men ändå inte.
Vore fel att engagera mig när jag ändå inte orkar.

Mitt hjärta är varmt, men jag släpper inte in någon i det.
Case is closed.
Eller vad det nu heter.

Och bilen den går bra?
Nej.
Den startade inte, så hur den klarat sig genom besiktningen är oklart.
What to do?
Det löser sig.

För att återvända till det positiva så hade vi en personalaktivitet i fredags. Och en punkt på agendan var att skriva ned en positiv sak om varje medarbetare på en post-it.
Jag blev både glad och tårögd.
De ord som gläder mig mest är:
Rolig
Varm
Sammahållande
Skön inställning
Trygg och go
Cool

Det är sådana omdömen som gör livet värt att leva.
Som gör att jag orkar stiga upp varje dag och känna att:
Yes! Nu ger jag järnet och ger av mig själv idag!

Vet inte hur ofta jag kommer blogga framöver.
Time will tell som de säger i Kiruna.
Twittra lär jag gör desto mer.
Och facebook:a lite, fast inte så mycket.

Lite musik på det


//Annelie