"Onödig" kursdag

Nu ska jag iväg på en kursdag som ska handla om kriser och krishantering främst inriktat på sorg.
Först tänkte jag anmäla förhinder men nu har jag bestämt mig för att inte backa ur trots allt.
Jag är verkligen rädd för att börja gråta.
Jag har ingen som helst lust att berätta min historia för de som är närvarande även om de inte är "farliga".
Lärarinnan vet om att Mannenimittliv är död, dock vet hon inte så mycket mer än det.

Denna dag känns totalt onödig för mig därför att jag dels läst en hel del om krishantering, jag har varit med om några kriser i mitt liv, den senaste befinner jag mig fortfarande delvis i.
Jag tycker mig veta allt om grunderna och de olika faserna.
Vad detta ska ge mig för behållning vet jag inte, ärligt tror jag att det suger ut mer än ger.
Om det skulle vara tvärtom så är jag den första att be om ursäkt och få hallelujastämning.

Usch, jag tror jag ska ta på mig högklackat, kanske stillet?, så jag riktigt kan trampa till blånaglar på mina tår.
Kommer visserligen se heltöntigt ut vid det här väglaget men vad gör man..dvs Ännelaij..inte för att slippa bryta ihop.

Hörs när vi hörs
/A

Ps.
Förra inlägget kanske kan tolkas som om uppdraget jag var i väg på igår gick dåligt och att jag var ledsen över det.
Så är inte fallet.