Den stora tröttheten 9/9-19

I april i år så var det 10 år sedan mitt #indianhjärta avled.

Jag tänkte skriva ett blogginlägg då men avstod eftersom det känns som om jag bara skriver om sorgliga/tråkiga saker, Samtidigt några dagar efter årsdagen så fick jag sluta mitt arbete i och med att projektet jag arbetade i avvecklades.

Det var en turbulent tid och mina känslor angående det arbetet var kluvna men jag kunde inte göra något åt saken ifråga. Lika lite som att jag kunde göra något åt det faktum att #mannenimittliv gick bort  Ett faktum bara.

Idag ringde jag min dotter för att prata. Hon tycker (som hon sagt tidigare) att hon saknar mig och vill att jag flyttar upp. Jag vill vara närmare och saknaden är som ett stort svart hål inom mig.

Mitt hjärta håller på att gå sönder.

Dock vill jag inte flytta men såsom jag känner mig nu så känns det som om det hade varit en bra idé om det hade gått att genomföra.

Det gör det inte.

Jag kämpar på, blir kallad till intervjuer men..jag duger inte. Precis så känner jag det. Jag.Duger.Inte!

BAM! BAM! BAM! (sug på den karamellen)

Jag vet att det inte är sant men det är svårt att göra sig kvitt en känsla. Jag har försökt att vända mina tankar bl. a genom att promenera vid havet. Finns det någon som promenerat mer än vad jag gör/gjort? Få gör det. Bara åska, ösregn och storm hindrar mig. Snittade ett tag på 18 000 steg)

Nu avslutar jag med en låt som en väninna till mig tipsade om efter att hon går genom en svår tid. Jag är inget fan av Lisa Ekdahl men den texten. Vara rädd om sig själv.

Den texten.

Må väl

💓

Ljus, hopp, längtan och bara..inget

Det är ett tag sedan jag bloggade.
Min skrivlust finns alltid där men jag har inte orkat eller så har jag saknat orden.
Vet inte direkt om orden riktigt finns där på det jag vill skriva om.
Jag vet egentligen ingenting alls.

Det har varit en tid under ett tag under en längre tid där jag känt hopp och glädje men inte våga tro på något pga orsaker jag inte vill gå in på här.
Sedan ställer jag allt på sin spets och då blir det som det blir.
Bra på ett vis, för då är korten lagda.

Men, jag som gillar samtal, behöver prata genom saker och ting får lite "hängande i luftenkänsla"

(Jaja..suck och jag vet inte vad..)
Jag vet att jag är en stark person.
Klarat mig genom en hel del och jag känner att jag behöver vara rädd om mig själv.
Jag vet att jag är bra.
Jag har ett starkt självförtroende medan självkänslan kan vara lite sådär ibland.

Hursomhelst så mår jag bra.
Men..

Jag har ett hål i mitt hjärta
En saknad som jag inte ens vet om jag vill ska bli osaknad

Vad vill jag?
Jag vet inte det själv.
Mer än att ha lugn och ro och må bra.
Så som jag sagt länge
Jag vill ha lugn och ro

Nu ska jag sova innan morgondagens första arbetsdag efter semestern börjar