I april i år så var det 10 år sedan mitt #indianhjärta avled.
Jag tänkte skriva ett blogginlägg då men avstod eftersom det känns som om jag bara skriver om sorgliga/tråkiga saker, Samtidigt några dagar efter årsdagen så fick jag sluta mitt arbete i och med att projektet jag arbetade i avvecklades.
Det var en turbulent tid och mina känslor angående det arbetet var kluvna men jag kunde inte göra något åt saken ifråga. Lika lite som att jag kunde göra något åt det faktum att #mannenimittliv gick bort Ett faktum bara.
Idag ringde jag min dotter för att prata. Hon tycker (som hon sagt tidigare) att hon saknar mig och vill att jag flyttar upp. Jag vill vara närmare och saknaden är som ett stort svart hål inom mig.
Mitt hjärta håller på att gå sönder.
Dock vill jag inte flytta men såsom jag känner mig nu så känns det som om det hade varit en bra idé om det hade gått att genomföra.
Det gör det inte.
Jag kämpar på, blir kallad till intervjuer men..jag duger inte. Precis så känner jag det. Jag.Duger.Inte!
BAM! BAM! BAM! (sug på den karamellen)
Jag vet att det inte är sant men det är svårt att göra sig kvitt en känsla. Jag har försökt att vända mina tankar bl. a genom att promenera vid havet. Finns det någon som promenerat mer än vad jag gör/gjort? Få gör det. Bara åska, ösregn och storm hindrar mig. Snittade ett tag på 18 000 steg)
Nu avslutar jag med en låt som en väninna till mig tipsade om efter att hon går genom en svår tid. Jag är inget fan av Lisa Ekdahl men den texten. Vara rädd om sig själv.
Den texten.
Må väl
💓
