I mitt arbete möter jag människor som befinner sig i kris.
Många är märkta av krig och känner att tillvaron för dem är totalt förändrad.
De håller en mask utåt men den krackelerar ibland när det blir för mycket.
Jag förstår dem.
Jag kan lyssna på deras historier, jag förstår att de har det mycket svårt och mitt hjärta blöder.
Det jag inte kan det är att verkligen veta hur deras situation är nu.
Det finns så mycket sorg i dem och en del säger med neutral röst...jag mår inte bra..jag bara tänker.
Eftersom jag inte är psykolog så kan jag bara lyssna om de börjar prata, vilket inte så många gör, jag kan inte vara den som startar ett samtal om svåra saker, det kan bli hur fel som helst.
När de lättat sitt hjärta har de alltid tyckt att det varit bra.
Och Ja, jag är bra på att lyssna.
För första gången i min roll som utbildare så var jag med om en konflikt igår vilket kändes väldigt tråkigt och orättvist. Så vi bestämde oss för att ha ett möte idag med myndighetspersoner för att reda ut detta.
Först var det höga röster, diskussioner men sedan så så fick jag ursäkter och kramar.
En kvinna sa: - You are my sister.
#gissaomminaögonblevtårfyllda
Allt slutade bra..någon sa att det var som när ett gift par försonas..(vet inte om jag kan gå med på allt detta #blink) En annan sa att vi borde bråka mer så vi får kramas efteråt....(kramar gillas men inte bråk)
Hur som helst ..några andra som inte var med i "bråkgänget" sa till mig senare:
- Du är jättejättejättebra Annelie, vi tycker om dig, vi äsklar (de sa så med stavfel) dig, du är som en familjemedlem!
Slutet gott allting gott!
Konflikten är löst, känns bra att vi rensat luften.
Jag älskar mitt jobb och mina deltagare.
De är bra!
Det blev en underbar fredag till slut.
Natti nitti
//A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar